Det är tiden som ser till att vi förlorar det vi mest beundrar och värdesätter, som sliter vänner ifrån varann och gör att personer frågar sig om livet är värt att leva. Men det är också tiden som får oss att hitta nya vänner eller njuta av sommarens ljumma vindar, som ger livet det där lilla extra och ger oss den kick som behövs för att orka.

Jag saknar de stunder när jag var yngre och jag och min kompis skrattade åt inget, skämtade med varann, vi var jämlika, åldern spelade ingen roll, man kunde bara vara. Alla dessa skratt, all sorg, allt som någonsin har rört vid mitt liv har påverkat mig, påverkat min personlighet. 

Tiden är inte för evigt, hur mycket vi än önskar det. För några är tiden bara en kort sekund, för andra uppåt hundra år. Sorgligt nog finns det de som väljer att trycka på stopp, inte bara på paus, utan sätta ett slut på historien. De ger upp på många olika grunder. Och alla dessa kunde ha fått hjälp, ha sett glädjen i livet, insett att tiden är värd att kämpa tillsammans med.

Ibland har tanken svischat förbi, vem skulle sakna mig om jag skulle trycka på stopp? Det är inget jag tänker över särskilt ofta, men det finns stunder. Jag har dock förstått att de här tankarna på något sätt får mig att kämpa vidare, sanningen är att ju mer säker jag blir på mig själv, desto mindre förekommer tanken. Det senaste året har jag blivit starkare på insidan och jag tror att alla klarar av det. Vi alla kämpar tillsammans med eller mot tiden, vi gör ett val men kan ändra oss, det finns inga hinder.