Osynlig.




Du vet vem du är, tack för inspirationen och för en underbar vänskap!

Observera att alla texter, noveller och bilder som läggs upp på bloggen är skapat utav mig om det inte står annat.

Osynlig.

Ihålig. Osynlig. Gropar grävda av ögon. Uttittad.
Hon står ihopkrupen, gör sig så liten som möjligt. Syns hon inte kan ingen göra henne illa. På hennes vita tallrik ligger en morot. Hon är rädd att någon ska titta på henne, mot henne, säga saker som de inte menar men ändå säger. Ibland vågar hon sätta sig vid de andra, det är inte ofta, men idag är en sån dag. Tyst, försiktig, skrämd sjunker hon ner vid bordet där klasskamraterna sitter samlade. Hon tittar vaksamt mot sin tallrik, mot sitt glas vatten, för att se så att ingen spottar snus, så att inget landar i hennes mat. Hon hör stolarna skrapa mot golvet, någon suckar, hon kan se de irriterade blickarna, sura över att hon stör dem i deras ro. Bestick skramlar mot porslinet, vatten och mjölk skvimpar utanför och landar på bordet. Jeanstyg, knäppta byxor reser sig upp, försvinner. Ett ihärdigt surr, fniss, glädje. Någon råkar tappa riskorn över hennes rygg, det klibbar fast i hennes hår. Det blir tyst. Tyst i hennes värld. Ris ligger spritt över det avlånga bordet, ljus reflekteras i vattnet.
Hon äter snabbt upp sin mat och skyndar sig ur matsalen. Lätta, snabba steg som rör sig över det kaklade golvet. Blickar följer henne. Ord som formas av deras läppar, som hon hör genom örat men inte genom själen. Hon släpper inte längre in någon där. Det ekar tomt, gamla minnen ligger på en liten hög och samlar damm. Hon tittar igenom dem sällan. Vill inte jämföra då med nu.

Toaletten är säker, där är det tomt. Ensam är bra. Tårar brukade rinna där på toaletterna. När hon var liten, många år sedan. Hon förstod inte varför. Framför spegeln betraktade en liten flicka sitt öde och tårar rann. Föll så tyst ner i handfatet och försvann bort i världen. Nu är hon snart vuxen, förstår fortfarande inte varför men hon vet att tårar inte förändrar.
Hon har stått här framför spegeln, betraktat sig, tänkt göra det. Det. Men steget har varit för stort, hon har varit för feg. Inte vågat.
Golvet är skitigt, papper ligger i blöta pölar och gamla sminkrester etsar sig fast på spegeln. Det luktar illa där inne.

Blicken sänker sig mot golvet igen, hon öppnar dörren. Är på väg till sitt skåp. Hämtar den mörka jackan, den är tunn. Ute är det kallt, hon fryser lite. Höstlöven blåser och virvlar runt i luften. Hon är inte ensam på skolgården, basketbollar studsar mot marken, fotbollen springer över himlen, men ensam går hon bort från skolan, bort från skratt och tjut. Hon ångrar sig och går in i byggnaden igen. Någon står framför hennes skåp, en bred ryggtavla skymmer sikten för henne. Någon vänder sig om, flinar och skrattar, riktar sig mot sina kompisar och pekar. Jävla pucko, ord präntade i spritpenna men nu även i henne, hennes känslor rubbas inte. Hon är van. Hon vet att orden kommer lämnas ett par veckor. En dag kommer de vara borta. De kanske tror att hon glömmer, glömmer de ord hon inte väljer att se.

Inom henne finns rivsår, stora. De kommer aldrig att läka. Inte med tiden. De kommer finnas kvar, aldrig blir ärr. Hon tänker styra sitt öde. Hon vill inte låta dem läka. Tänker inte låta sprickorna bli större. Inte ha ärr kvar efteråt, ett minne.
När hon samlar ihop böckerna i plastkassen känner hon hur tårarna börjar rinna. På insidan rinner de, tysta och tunga.
Att stänga skåpet och vrida låset känns svårt, samtidigt så lätt. Jävla pucko lyser mot henne, men nu ler hon. Ett säkert, tyst leende med tårarna rinnandes efter kinden.
Hon snurrar, vänder sig mot dörren och känner hur tårar rinner nerför halsen. Det känns behagligt att släppa lös vad hon gått och burit på. Tystnaden. Orden.

Ett leende slår emot hennes ansikte. Hon blir rädd, tyst. Ännu ett hånleende, tror hon. Blicken sänker sig mot golvet, ser de vita gympadojorna, slitna. Försöker krypa in i sitt skal igen, tränga bort tårarna ur ansiktet, bli osynlig.
Förvånad när en hand, lätt och snäll läggs över hennes arm. Ovant riktar hon sina ögon upp och möter en vänlig blick. Ögonen ser hur hon mår, men inga dumma frågor ställs. En bekväm tystnad. Tårarna fortsätter rinna ur hennes ögonvrår, droppar tyst ner i jackans tyg.
- Vill du följa med och fika? En vänlig röst. Hon är ovan vid vänlighet, är chockad men något inom henne börjar gro som ett nyplanterat frö. En chans, hon drar ett nytt kort i korthögen och vänder upp.
Hon nickar och ler, en tyst nick. Ögonen ler. Värmen börjar stiga i hennes kropp.
- Vänta, jag ska bara lämna böckerna i skåpet, säger hennes tunna, svaga röst. Det finns en stråk med hopp, lätt penslad på orden.
Hon tar chansen och fångar den varsamt, håller det ömtåliga kortet i handen…

Kommentarer
Postat av: Shimett

Gu för en bra novell. Jag blev helt fångad :D

2009-02-04 @ 16:58:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0