Det ligger en flicka i snödrivan. En mörk jacka, mörkt hår, mörka ögon som möter mina. Det är bara en sekund, inget mer. Hon tittar uppåt, uppåt. Stjärnorna är aldrig ensamma, hur långt bort de än är och hur länge sen de än brann upp. Det finns miljontals. Jag kan se dem alla så klara. Flickan också.
Ett snötäcke har bildats ovanpå flickan, byxorna är vita och mössan likaså. Vita lovikkavantar i vit snö. En osynlig flicka som ligger i snön. Hon vill inte synas.
Det finns många fotsteg på vägen, personer som har tagit långa kliv eller korta kliv. Någon som vänt om helt och sprungit tillbaka. Jag är en del av detta. Jag är en del av världen.  Mörka gummisulor möter den vita grunden för vår levnad. Jag kommer inte ihåg lövens brusande eller gräsets doft. Det kommer, jag vet att allt det där kommer registreras om och om igen, men inte nu, inte än, men snart.

Åter en gång passerar jag flickan som nerbäddad i snön tittar mot himlen, drömmer om något annat än det hon har. Ögonen vänds mot mina, tittar så djupt ner i min avgrund att jag blir rädd. Rädd för en varelse, en person, rädd att hon ska veta. Mörka ögon som fångar upp min själ, den har fastnat. Hade jag någon själ? Ögon som är mörka och rädda och uppspärrade och förtvivlat söker ett svar. Vad för svar? Min avgrund är till för att kasta ner allt dåligt i. Det bra ligger än på avgrundens kant. Snart kommer det ramla ner i all brådska, mitt i allt och jag kommer glömma vem jag en gång var.  Nya tankar och minnen samlas där vid kanten och en efter en kommer de tumla ner i mörkret. Det ska vi alla göra en dag. Försvinna.

Flickans blick släpper mig och hon reser sig upp. Hon skakar, hon fryser och hennes läppar är blå. Hon går fram till mig och hennes ögon frågar om hjälp, frågar om spänning, frågar om mig. Är du ensam frågar den. En tyst vilja, en okontrollerad tanke. Ja. Ensam och tyst. Flickans ögon förvånas när hon förstår. Hon kan inte vända sig om och försvinna, men det kan jag. Jag är inte ensam vet jag då. Hon vill inte tyna bort ur mitt minne, hon vill finnas kvar. Inte begravd under snön, det ska ligga högt ovanför avgrunden och stolt visas upp av solen. Jag önskar att det kunde bli sant, men jag vet att det aldrig kommer ske.
Ett steg för långt, det räckte. Jag föll ner i avgrunden, mörkret slingrade sig runt min kropp och jag försökte greppa flickan och ta med mig henne. Fingrarna slöts runt luften och jag såg flickans ögon. Stora och svarta och förvånade, men det som slet mest om hjärtat var rädslan. Rädslan i de mörka ögonen…