Igår pratade jag lite med Agatha på msn och det resulterade i en massa djupa tankar och det i en kombination av trötthet gjorde mig lite deppig. Är fortfarande lite trött och ja, jag vet inte riktigt vad jag ska göra just nu. Solen är inte framme än, men jag hoppas att den dyker upp snart. Skulle vara perfekt till fotograferingen.

Igår var den första dagen jag verkligen kände NU är det vår! och det var underbart. Fåglar som kvittrade i träden, den smältande snön på vägarna, värmen och solen!

Har gjort fysik en stor del av morgonen och jag måste faktiskt erkänna att jag nog kommer klara det här provet galant, haha. Trots att det inte har känts så alls.
Vet ni hur sugen jag är på ett Nikkor 50mm f/1.8D? Det lockar så mycket! Jag har tyvärr inga pengar, men tänk att kunna fota porträtt med det. Det skulle vara lovely. Just nu ser jag kort skärpedjup, vackra ögon, känslor, tårar, glädje, färg och svartvitt framför mig.
Jag skrev ner lite tankar under lovet också, sånt jag funderade lite över när jag var ute och åkte skidor bland annat. Eller när jag låg vid forsen, nedsjunken i snön och bara lyssnade på det porlande vattnet. Avkoppling.

Smärta. Ett svart rum, en ihålighet i det ljusa. Snarare tvärtom. Mörker och kyla en stor del av världen. Och den ljusa fläcken alla söker, blickar efter med sina ögon, hittar den? Oftast inte. Det finns de som inte tror på den här ljuspunkten och ger upp. Ett liv ej värt att leva i mörker, hat, förakt. År av elakhet, tid och rum för sorg. Alla drabbas. Om man inte söker svaret. När man en gång hittat ljuset glömmer man det aldrig. Man vet precis vart det finns och man kan använda det hur man vill. Antingen hålla det hemligt eller hjälpa resten av världen att hitta det.

Jag tror att jag vet vart den där ljuspunkten är och mitt mål är att få andra att också hitta den.