Jag tror inte att världen ville att jag skulle fira valborg igår.
Först hade jag inte tänkt fara på någon majbrasa, det berodde på om jag skulle åka med familjen eller inte.
Det slutade med att jag skulle visa min lillebror vägen och passa på att fota majbrasan.
Jag kom så långt att jag hann ta pappas cykel, upptäcka att sadeln var på tok för hög för att det skulle vara bekvämt. Hämtade lite verktyg och försökte sänka sadeln, men det ville sig inte. Jag var på väg att vända om och lägga undan verktygen när cykeln välte och styret landade rakt på min fot. Det gjorde inte lite ont, det kändes som att foten svällde upp. Aningen irriterad tog jag och snodde mammas cykel istället. När vi väl, jag och lillebrorsan, kommer till majbrasan så är det ingen där. Det är helt tomt. Och brasan är inte tänd. Ringer pappa och säger att vi åker hem, men så kommer vi på att jag kan fota kanalsimmet i Badhusparken. Sagt och gjort, vi åkte dit. Det var fullt med personer, men på något sätt lyckades jag ändå komma så nära kanalen och simmarna så att jag kunde fota.

I Badhusparken fanns också en så kallad "majbrasa", snarare en container med lite brinnande ved i. Hmph. Lite foton blev det där också minsann.
Resten av kvällen ägnade jag åt filmen En Geishas Memoarer. Den var verkligen bra. Så, nu har ni hört historien om mitt misslyckade valborg. Kvällen slutade - som tur var - utan fler missöden. Hade du en trevlig kväll då?

Människor har alltid fascinerats av elden. Och jag har fascinerats av anonymiteten.