What we call destination forever
Nikon D200, Tamron 70-300/4, ISO 800
Ett foto jag tog den 31 december 2008. Detta var på en liten pojkes dop. Det här är Lovisa och hennes lillasyster Moa. Moa är fem år gammal och har gått igenom en svår sjukdom, men hon blir bättre. Tycker detta foto verkligen representerar den kärlek som finns syskon emellan. Jag har få foton med den sorts känsla detta foto ger. Styrka finns i alla. Även i en liten fem-årig flicka och hennes syster.
du är grym på att fånga uttryck och såna snap shots ur verkligheten.. det är det som gör dina foton så bra!
Haha ok Grattis til honom då :D!
Grymt fint foton du tar måste jag bara säga :D
Jättefint verkligen :')
Vilket fint och gulligt foto! Mycket känsla i den verkligen! =D
ja. problemet är ju att det inte ger nåt att bara tävla ibland.. för man måste klara varje klass med en viss poäng för att flytta upp.. och klass ett i lydnaden är riktigt tråkig.. så det vill jag ju inte tävla hela tiden...
Åh vad fint foto, och så fint skrivet! Man blir nästan tårögd!
Hallo!
Nu kommer en sak jag bara måste fråga, som jag har klurat på en halv evighet ungefär. Hur får du din rubrik att vara mittenmitten utan att den far iväg och blir för lång?
Nydelig bilde! (: Søskenkjærlighet er fine saker..
shit vad fin bild!!