Tankarna i det här inlägget är mina och jag dömer bara efter mig själv, ingen annan än jag själv ska tvingas leva upp till vad jag tycker och tänker. Läser du det här inlägget så läser du alltså mina åsikter och kan få en uppfattning om min livsbild, ingenting annat. Sedan är det upp till dig att ha dina egna åsikter.

Man dras lätt med av andra personer, hur mycket man än önskar att man inte gjorde det. Man måste kämpa för att inte följa med strömmen - och det handlar inte bara om att kämpa en gång utan att ständigt kämpa.
Är personer runtom en sura, irriterade, nedstämda, hur lätt är det inte då att man själv sjunker nedåt?
Ser personer runtom en enbart hinder och inte möjligheter, är det konstigt om man själv också börjar se ens begränsningar?
Nej, det är det inte. Och vill man inte se hinder på vägen måste man alltid vara vaken och aldrig låta såna tankar nästla sig in i huvudet. Det kan nästan liknas med ett vägskäl - antingen den mindre glada vägen, eller så den glada vägen. Av någon anledning är den mindre glada vägen betydligt lättare att svänga in på och fortsätta längs, trots att man i själva verket inte mår bättre av det. Att vara glad är oftast inte lätt, man måste verkligen ha styrkan för att vara glad en längre tid, och det tycker jag är lite konstigt. Varför ska det vara så svårt att vara glad? Varför dras man lättare till de dystra tankarna?
Jag antar att den frågan aldrig kommer få ett entydigt svar.
Vissa personer mår inte bättre av att vara glada och tänka positivt. Människor har en otroligt stor variation och vi är något oerhört olika. Den person jag försöker sträva efter att vara är en positiv och glädjande person som inspirerar andra bara genom att vara mig själv. Det jag har upptäckt är att det inte är lätt, man påverkas så lätt av ens äkta, samt påstådda, vänner.
Min sanning är den att jag mår bättre av att vara glad, att glädjas åt livet och alla möjligheter, långt mer än att gråta över hur dåligt livet är. Tack vare glädjen har jag funnit mer energi, mer ork att stå ut med allt som skulle kunna få allt att gå helt åt skogen. Och jag blir less av att höra att det sätt jag tänker på är fel sätt. Finns det något rätt eller fel? Vad är egentligen rätt,  och vad är fel?

Det gäller precis samma sak när det handlar om kläder och mode. Det finns så många personer som hånar andra för att de inte klär sig på ett specifikt sätt. Jag är avundsjuk på dem som vågar vara sig själv och klä sig i de kläder som de tycker om, på de personer som uttrycker sina åsikter och vågar sitta ensam i matsalen istället för att umgås med personer som får en att må sämre. Men vet ni vad? Det ger inget att vara avundsjuk, man ska inte jämföra sig med andra utan istället göra det där som man är avundsjuk på någon över.

Jag ska nu börja märka ord. Säger jag att jag är kass på något, då ska jag gå in för att förbättras. Det du kan drömma om kan du också göra!