Har idag funderat lite på det där med att ständigt vara duktig. Hamnar lätt själv i det träsket, och det är ju inte så konstigt egentligen, för man vill ju vara duktig... Eller? Jag minns när jag gick i årskurs tre och sa till vikarien vi hade "Min teckning är så ful att ingen vill ha den". Hon svarade med att säga "den är jättefin och jag vill gärna ha den!". Det tragiska i den där meningen som jag yttrade är att det handlade om huruvida teckningen var fin eller ful. Varför ska det inte handla om att ha roligt, att utmana sig själv, att låta fantasin flöda? Idag kan jag inte rita teckningar som är abstrakta, för jag vet inte hur man gör och när jag gör det känner jag att den är ful för att den inte ser verklighetstrogen ut. Det där är något jag har brottats med länge, att vara duktig. All press, all ångest över att inte alltid vara bäst, all rädsla över att jag aldrig kommer vara lika bra som den och den och den. Har av de flesta lärare jag haft under min uppväxt fått höra hur snäll och omtänksam och duktig jag är. När jag hjälpt någon har jag varit duktig, när jag skrivit en uppsats har jag varit duktig, när jag ritat en bild har jag varit duktig och så vidare i all oändlighet. Allt det där har lett till en press jag ständigt känner. Om jag inte är lika bra som alla andra känner jag mig lätt dålig. Att ständigt anpassa sig efter vad alla andra känner och inte alltid våga uttrycka vad man vill för att man känner att det inte passar in riktigt. Många gånger när jag har skrivit tankvärda inlägg har jag suttit länge och funderat innan jag publicerat dem, för jag är rädd vad för reaktioner jag kommer få. Kommer någon vara sur på mig? Eller arg? Så fort jag läser en ilsken kommentar blir jag lite skrämd och ångrar genast att jag publicerat inlägget. Sådana saker kan jag gräma mig över. Och jag försöker lista ut vad jag ska göra för att få mig själv att bli trygg i det jag tycker och att inte alltid bry mig om vad andra tycker om mitt agerande. Att helt enkelt inte alltid vara duktig. 

 

Och så tänker jag på mitt fotograferande som på många sätt varit en plats jag känt mig trygg på. Där jag gått utanför ramar. Inte brytt mig om att andra inte alltid tycker jag är duktig, "för att dina bilder är så suddiga" eller "för att färgerna är helt konstiga och orealistiska". Det är otroligt skönt. En arena där jag är mig själv. Med kameran fotograferar jag känslor och låta skärpa, färger och kontraster hjälpa till i förmedlingen av denna känsla. Tycker inte folk att jag är duktig så är det så helt enkelt. Huvudsaken är att JAG har roligt när jag gör det, att JAG finner ro i det, att JAG trivs och älskar det JAG gör. Sen får alla andra tycka vad fasen de vill, men på fotograferingens arena når de mig inte. Som tur är ;-)

 

Känner igen det där, lider av samma press och det är inte kul när man märker att man inte har klarat av uppgiften som står framför en eller inte ens delar lärarens vision!
Hänt mig en gång i en praktisk övning och då höll man på att ge upp, men kompenserade det med att skriv alla rätt på provet istället.
Varför har man denna onödiga press på sig själv!?

Känner igen mig otroligt mycket. Under hela skolgången blev jag bekräftad för min "duktighet" så att jag idag har svårt att känna att jag är någon även när jag inte presterar. Jag har otroligt svårt att vara ledig för att jag blir så rastlös, därför är det bra att jag har nu semester till januari så att jag ska försöka lära mig att det är okej att bara vara och inte alltid göra. :)

Vad skönt att du känner att foto är din arena där du är fri från duktighetshetsen, :D
Själv har jag ganska mycket fotoprestationsångest men kämpar för att kunna känna mig helt trygg inom mitt skapande oavsett om andra tycker att man är duktig eller inte.

kram!

Som en tjej som växt upp och levt i ett typiskt "storasyster-syndrom" och haft det lätt i skolan har jag lätt att relatera till det du skriver.
För mig gick det så långt med duktighetshetsen att jag superkraschade i gymnasiet. Istället för att njuta av det jag presterat så började jag avsky betygen och gjorde allt i min makt för att misslyckas med allt. Jag ville verkligen slå mig fri från "vad duktig du är!". Jag blev jättedeprimerad, av flera olika skäl, men mycket på grund utav tankarna - "vem är jag nu, om jag inte är duktig?". Bekräftelsen uteblev, och tankarna om att jag inte dög om jag inte var duktig kom naturligtvis som ett brev på posten. Jag började röka, träffade dumma killar, stängde ute min familj. Kort sagt: jag var fruktansvärt olycklig.

Idag får människor säga till mig bäst dom vill att dom tycker att jag är duktig, just det ordet har jag en blockad för så det sipprar aldrig in i mina öron. Det är mycket roligare när de säger saker som "dina bilder inspirerar mig", eller "wow, vilket jobb du har lagt ner!". Uppskattning mår jag bättre av, än beröm! Och det är skillnad mellan de två!

Jag applåderar ditt inititativ att ta upp duktighetshetsen. Ordet duktig och vad det för med sig borde belysas starkt och sedan omvandlas till något som har bättre effekt.
KRAM, till alla andra som fallit offer för prestationsångesten.

Svar: Jag tror det är så man behöver göra "utsätta" sig för rastlösheten. Du är faktiskt en stor inspirationskälla just vad gäller att gå utanför ramarna, jag var mycket fegare i mitt fotande förut och ville ta bilder som kändes "safe" som man visste att andra skulle tycka om. Så jag är nog på god väg i från det tror jag :)

Tänkvärt!
Gå inte tillbaka till duktigträsket. Jag har slutat vara massor av saker. Försöker tänka på mig själv först och främst, annars orkar jag inte med andra. Lite som det här med syrgasen på flygplanet.
Tänk på dig själv och din egen lycka och välmående, så lyser det igenom i allt du gör.

Jag älskar att skriva. Min bästa kompis flyttade utomlands i augusti och sedan dess har jag redan skrivit sex-sju brev. Jag skriver dagbok upp emot en timme varje dag. Ja, jag älskar verkligen att skriva. Man kan liksom skriva vad man vill och det finns inga rätt eller fel. Något jag tycker om minst lika mycket, är att läsa vad andra skriver. Speciellt om det känns lite genomtänkt. Jag måste bara säga att trots att ämnena på dina texter ibland är djupa och i vissa fall lite deppiga, är det otroligt härligt att läsa dem. Likaså novellerna du har publicerat tidigare. Du borde börja med det igen. Eller du kanske redan gör det, bara att du inte lägger ut dem? Att läsa vad du skriver är verkligen ett nöje. Ja, det var nog bara det jag ville säga. Att du verkligen är otroligt bra på att skriva helt enkelt. Trots att det kanske var det du inte ville höra. Men ja, det är så sant att jag inte kan låta bli.

Tänkvärda tankar Matilda... Duktighetsträsket är nog anledningen till att jag slutade blogga, för för varje inlägg jag skrev så kände jag att det "inte räckte till" och det slutade med att jag inte publicerade det. Jag försöker nu göra en omstart och fokusera på att hålla bloggandet roligt igen, får se hur det går men din text hjälpte mig en bit på vägen :)

Sen funderade jag också på hur man kan undvika att föra detta vidare, vad man ska tänka på när man berömmer små barn. Jag vet att jag redan har sagt till min ettåriga systerdotter "vad duktig du är", det kommer ju som en reflex. Vad borde man säga istället?