För två-tre år sedan gick jag ständigt runt med en röst i mitt huvud. Ja, inte den där vanliga (som åtminstone jag har, haha) utan en röst som pratade om noveller och texter. De flesta noveller jag skrev då tänkte jag ut lång tid i förväg, oftast dök rösten upp när jag stod och väntade på bussen till skolan. Jag bruakde kika mig runt, inspireras, ha en riktig "berättar-röst" i huvudet som vände och vred på meningarna för att de skulle bli bra nog. Under hösten skrev jag ofta noveller som knöt till höstlöv, värmen och de vackra färgerna - medan jag under vintern skrev vinteraktiga noveller. Den där rösten har jag inte hört på länge. Den finns nog där, men jag undrar var. Jag saknar den, för jag älskade att skriva noveller. Speciellt lite udda noveller. Kanske har fotograferingen ersatt min berättarröst? Fotograferingen ger mig kanske möjlighet att fånga alla de där känslorna jag tidigare skrev ned på papper? Kanske är det därför jag är ofta är ute efter att skapa en berättelse av en serie med bilder? Ja, om jag ändå visste...