Okej, jag vet att jag skrev att jag inte hade några planer på att blogga på ett par dagar - MEN, just nu känner jag för en liten paus från matteplugg. Jag känner bara för att skriva lite grann helt enkelt. Vi närmar oss slutet av mattekursen jag går just nu, och när den är färdig har jag gått 4 veckor i en ny klass (då jag bytte inriktning från åk F-3 till åk 4-6). Jag är så glad att jag bytte inriktning, dels för att det känns mer "rätt" för mig, men sen har jag hamnat i en underbar klass! Alla är så goa och glada och brydda om varandra. Superhärligt!

 

 

För tillfället har jag en fullspäckad vecka, med en massa plugg inför tentamen nästa vecka. Puh! Ska bli skönt när tentan är färdig, då ska jag ha en lugn vecka med finaste F som har tagit semester för att vara här med mig och katterna. <3 

 

Jag kommer fortsätta vara seg på blogg-fronten ett par dagar till (minst). Men tills vidare vill jag skjutsa in er på den HÄR sidan, och titta på (köp!) den fantastiskt vackra postern som min bror och hans flickvän har gjort för att hjälpa folket i Syrien.

 

Igår åkte jag från Umeå till Luleå, för att vara med på invigningen av NordanSmak (den butik som min pappa driver). De har funnits i samma lokal i flera år, men nu var det dags för lite förändring: nu serveras det soppa, fika och smoothie. Förhoppningsvis ska det även bli lite musik som spelas där emellanåt. Butiksdelen finns fortfarande kvar! Klockan åtta höll (förkylda) jag en liten presentation om min fotografering, och sen spelades det musik, tittades på otroligt vackra tecknade porträtt och tavlor (den på hjort-djuret har en femtonårig tjej vid namn Liza Eriksson målat, och numer är jag stolt ägare till den, hihi). Ja, det var mysigt helt enkelt! Vi kom hem först kl kvart i två, och då var jag trött. Men det var det värt. Jag hoppas att alla som är i eller har vägarna förbi Luleå kikar in i butiken och handlar lite råvaror eller lunch - shiitakesoppan är att rekommendera!

 

 

 

Håhåjaja, haha. I morgon skriver jag en mattetenta som jag missade då jag var och reste med familjen. Sen ska det handlas och tvättas, såna där vardagsysslor som måste göras men som (enligt mig) inte är sådär superkul, haha. Och på kvällen kommer F hit. <3 Åh vad jag längtar. Kommer bli en underbar helg innan plugget startar på måndag. Jag känner mig ganska nöjd, rent allmänt, med livet just nu. Jag har tagit ett par beslut som har lättat på mitt hjärta, och allt känns så bra. Det hade varit snäppet bättre om F bott här, men jag vet att snart, förr eller senare, så kommer vi bo tillsammans igen - och fram till dess njuter jag av våra kvällspromenader över telefon och de helger han är här och hälsar på. What doesn't kill you makes you stronger. När jag tittar på bilderna nedan börjar jag tänka på byn jag växte upp i, och även Hilda som i stort sett alltid bott där i närheten. För ett par veckor sedan flyttade min bästa vän till London, och jag saknar henne massor, men mest av allt är jag så glad för hennes skull, för hon verkar lycklig där hon är och det är det allra allra viktigaste. Det är tur att skype, bloggar, mail och mobiler finns - annars hade saknaden nog varit värre. Jaja, nu ska jag sluta skriva, innan ni tröttnar på att läsa, haha.

 

Jag hoppas att ni får en underbar helg! Många kramar.

 

Det har gått ett par år sen jag startade denna blogg - och oj vad mycket som har hänt. Jag kollar tillbaka och minns min tid på gymnasiet. Hur jag har utvecklats inom fotografin - och hur min fotostil har förändrats. Det har inte alltid varit bra, och på vägen har jag tappat lite av det där som verkligen speglade "mig" inom fotona. Men det är sånt som händer. Jag har också slutat skriva, och måla/teckna. Det var många år sedan jag skrev, och tidigare var det något jag bara gjorde. Ända från det att jag var liten har jag skrivit - och skrivit - och skrivit. Redan innan jag kunde skriva så skrev jag, haha. Så det jag saknar mest från dåtiden var mitt skrivande, för jag mådde så bra av att skriva, och alla känslor gick att få ut på papper. Så är det med fotandet också, men på ett annat sätt. Det känns som att jag helt tappat inspirationen. Lusten. Fantasin. Och jag blir lite ledsen över det. Åtminstone att jag inte skriver och tecknar längre. Lusten att fota dyker upp, till och från, och varje gång gläder det mig lika mycket. Det bästa sätt jag nu kan spendera en lördag på är genom att titta på film. Så var det inte förr - då målade jag eller skrev eller fotade. På mitt sätt. En film kunde jag se någon gång då och då. Så är det inte längre. Jag vill så gärna hitta tillbaka till mitt skaparsinne, till min fantasi. Är det någon som har tips på hur jag kan hitta inspirationen för att skapa igen? För jag vet inte längre hur man gör. 

Igår blev dessa små galningar officiellt våra, och vi är så så glada! Våra busiga katter, som springer och hoppar och pratar och.. bara ser galna ut - ÄR galna. Som öppnar skåp, undersöker minsta lilla vrå som går att undersöka, vill sitta i knät när man är på toaletten. Som gärna sitter på en pall och hjälper till att laga mat, genom att noggrant undersöka den. Som gärna kryper upp bredvid en när man har filmmys och diskret (or not) försöker sno åt sig både mat, ostbågar och godis. Som, så fort man rättat till mattan, ordnar så att mattan ligger som en hög i ett hörn genom att skringa mot den i full fart och sedan tvärnita på den. Nä, vi är så glada över de här skruttarna, och de har verkligen förändrat våra liv. Finaste Uno och Rut, nu börjar en ny resa! ♥

 

Under torsdag och fredag förra veckan höll jag i min första föreläsning och workshop någonsin. Var sjukt nervös, men så fort jag presenterat mig för klassen så var nervositeten som bortblåst. Eleverna var väldigt härliga och inspirerande! Vi hade många givande diskussioner om både bilder, komposition, budskap och till och med genus, haha. På fredagen fotograferade vi mest, och jag hade med mig Hilda som modell för att visa dels hur jag gör när jag fotar, och lite olika typer av ljus.

 

Åh, så glad jag är över denna erfarenhet! Helt fantastiskt var det! Tusen tack, eleverna på estet-linjen i Kalix, för att jag fick ta del av er utveckling! All lycka till er!

 

Alltså. Kärleken till dessa två är helt ofattbar. De ger mig alltid något annat att tänka på, och framför allt skratta åt! Här har ni ett par samlade ögonblick á la Uno och Rut. Rut som är lite tillbakadragen och helst sover ifred i sovrummet, men som ibland blir helt galen och vill ha mat, och som gärna ockuperar min kudde på morgonen för att jag ska stiga upp. Hon som kan komma fram till mig och jama för att hon ska få sitta i mitt knä och bli kelad (hon ska helst sköta det själv, bara man har ett ansikte eller en hand i närheten så fixar hon resten). Uno som är lite knasig och är sötare än Edward Cullen, sover på de mest konstiga sätt med tassarna i vädret, eller under tröjor eller täcken (eller mattor för den delen). Han älskar att titta på tv - beroende på program (Bröderna Lejonhjärta, Uppdrag Granskning och djurfilmer går hem). Han leker gärna med mattor, kikar gärna in i skåp när man öppnar dem, frysen är till exempel otroligt intressant enligt Uno! Han har även, idag faktiskt, lärt sig öppna skåp. Vi har som tur är barnlås på skåpet med deras mat, annars hade han nog glufsat i sig all mat någon natt när jag inte ser eller hör. Våra små bustroll som man helt enkelt inte får nog av! Så. Då fick ni veta vad jag hade på hjärtat idag, haha. ;-) 

 

 

Jag och en vän pratade idag om det där med personer och uttrycket "vacker". Min syn på saken är den att människor som är goda, snälla, härliga och glada (och så vidare) automatiskt blir vackra i mina ögon. När jag har fotat bröllop brukar jag alltid säga att alla mina brudpar är så vackra, och det är nog så att jag helt enkelt har en himla tur och alltid fått fota glada, mysiga, härliga och helt fantastiska brudpar! Alla mina vänner och nära kära är vackra, för att de gör mig så glad i själen, och då blir det omöjligt för mig att se dem som något annat än det. Insidan skiner igenom helt enkelt! 

De senaste två åren har jag hunnit med att flytta en del, först till Uppsala och ett år senare till Umeå. För mig som person har det varit lärorikt - att få komma ifrån familjen, lära känna nya människor och inse vad det är som betyder något för mig. För min fotografering har det också varit positivt - jag har fått se nya miljöer, fota något annat än Piteå, lärt känna andra fotografer. Det enda som inte varit positivt med mina flyttar är att det tar ett tag att bygga upp en kundkrets. De flesta jobb jag har är fortfarande i Piteå, trots att jag inte bott där på 1,5 år. I Uppsala hann jag precis börja få kunder, innan jag flyttade.

 

Det är lite kämpigt att börja om på nytt igen, och i och med mina studier under hösten har jag inte haft ork eller tid att lägga ned på att skapa en ny kundkrets här i Umeå. Jag har dock börjat inse hur mycket fotograferingen betyder för mig och att jag saknar känslan av att fota barn, familjer, bröllop och porträtt - för det är så fantastiskt kul! Därför vänder jag mig till er, som ofta är så kloka, och frågar er om ni har något tips på hur jag kan skapa mig ett namn här i Umeå och få möjlighet att fota alla de där härliga uppdragen som får min fotoglädje att brinna lite extra. 

 

Det skulle glädja mig enormt mycket om ni har något tips på hur jag kan gå tillväga, både stort och smått. Tusen tack också för att du tog dig tid att läsa! Kram till er!

 

Nu under julen har vi inte kunnat ta hand om katterna, då saker och ting har varit lite upp och ner och fram och tillbaka. Istället har de fått vara på ett juljourhem och där är de fortfarande. Vi saknar dem enormt mycket, de är såna stora personligheter båda två. Rut som älskar att sova på mattorna och Uno som gärna kryper in under täcket. Håller på att filma dem lite så att jag kan göra en film av dem snart. Vi har även spelat in när de jamar och "pratar", vilket de gör ofta och lite speciellt, åtminstone Rut. Hihi. Hur ska vi kunna skiljas från dem när Djurskyddet hittar ett permanent hem åt dem? 

 

Avslutar detta inlägg med två bilder på sötnötarna, även kallade prrrt Uno och prrrrt Dos. Kärt barn har många namn! 

 

Har idag funderat lite på det där med att ständigt vara duktig. Hamnar lätt själv i det träsket, och det är ju inte så konstigt egentligen, för man vill ju vara duktig... Eller? Jag minns när jag gick i årskurs tre och sa till vikarien vi hade "Min teckning är så ful att ingen vill ha den". Hon svarade med att säga "den är jättefin och jag vill gärna ha den!". Det tragiska i den där meningen som jag yttrade är att det handlade om huruvida teckningen var fin eller ful. Varför ska det inte handla om att ha roligt, att utmana sig själv, att låta fantasin flöda? Idag kan jag inte rita teckningar som är abstrakta, för jag vet inte hur man gör och när jag gör det känner jag att den är ful för att den inte ser verklighetstrogen ut. Det där är något jag har brottats med länge, att vara duktig. All press, all ångest över att inte alltid vara bäst, all rädsla över att jag aldrig kommer vara lika bra som den och den och den. Har av de flesta lärare jag haft under min uppväxt fått höra hur snäll och omtänksam och duktig jag är. När jag hjälpt någon har jag varit duktig, när jag skrivit en uppsats har jag varit duktig, när jag ritat en bild har jag varit duktig och så vidare i all oändlighet. Allt det där har lett till en press jag ständigt känner. Om jag inte är lika bra som alla andra känner jag mig lätt dålig. Att ständigt anpassa sig efter vad alla andra känner och inte alltid våga uttrycka vad man vill för att man känner att det inte passar in riktigt. Många gånger när jag har skrivit tankvärda inlägg har jag suttit länge och funderat innan jag publicerat dem, för jag är rädd vad för reaktioner jag kommer få. Kommer någon vara sur på mig? Eller arg? Så fort jag läser en ilsken kommentar blir jag lite skrämd och ångrar genast att jag publicerat inlägget. Sådana saker kan jag gräma mig över. Och jag försöker lista ut vad jag ska göra för att få mig själv att bli trygg i det jag tycker och att inte alltid bry mig om vad andra tycker om mitt agerande. Att helt enkelt inte alltid vara duktig. 

 

Och så tänker jag på mitt fotograferande som på många sätt varit en plats jag känt mig trygg på. Där jag gått utanför ramar. Inte brytt mig om att andra inte alltid tycker jag är duktig, "för att dina bilder är så suddiga" eller "för att färgerna är helt konstiga och orealistiska". Det är otroligt skönt. En arena där jag är mig själv. Med kameran fotograferar jag känslor och låta skärpa, färger och kontraster hjälpa till i förmedlingen av denna känsla. Tycker inte folk att jag är duktig så är det så helt enkelt. Huvudsaken är att JAG har roligt när jag gör det, att JAG finner ro i det, att JAG trivs och älskar det JAG gör. Sen får alla andra tycka vad fasen de vill, men på fotograferingens arena når de mig inte. Som tur är ;-)

 

Fick idag hem en leverans med inscannade negativ som jag och Fabian fotade här om veckan. Film ger en väldigt magisk och härlig känsla - och jag känner att när jag fotar med en analog kamera gör jag det med lust och inte med press. Sedan är det en sådan härlig känsla att få hem ett brev med bilder och inte veta hur resultatet ser ut! Jepp, det är magiskt! Vi fick dessutom bilderna i en väldigt bra kvalité då vi beställde dem från ett mindre och mer personligt labb. Om ni är sugna på att själva testa på film kan jag rekommendera att framkalla och scanna hos Rolf Berntzen.

På bilden nedan har ni en av mina personliga favoriter. Jag satt och pluggade och såg att Rut satt vid sitt favorit-TV-program som heter "En massa kajor utanför fönstret". Solen var på väg ned och gav ett så härligt ljus, så jag pressade mig ned i soffan (otroligt obekvämt) för att hitta rätt vinkel. Jag låg där och väntade och väntade på att fåglarna skulle flyga förbi och efter många "fasen, där missade jag dem IGEN!" lyckades jag faktiskt fånga en bild. I love it.

 

Just nu, precis när jag sitter och pluggar, har jag lust att slänga upp ett inlägg. Har suttit och tittat tillbak på gamla bilder och inser hur mycket jag saknar att fotografera vardagliga porträtt. Jag saknar att fota mina klasskamrater och vänner, som jag gjorde massor förut (när jag utvecklades som mest!), sen saknar jag att fota porträtt på mina bröder. Det jag just nu känner att jag vill göra är att fota min bästa vän, av den anledning att vi kan vara helt crazy när vi fotar - det är bara roligt och ingen som helst press! Och jag kan härja i redigeringen med färger och kurvor och framhäva känslor efter bästa förmåga. Det är bara mina åsikter som spelar roll helt enkelt när jag jobbar med bilder på Hilda. Självklart är det kul med fotojobben, men man har fler ramar att anpassa sig efter, t ex kundernas önskemål, och då kan det vara skönt att få varva helgalna fotograferingar med de lite mer uppstyrda. Anser jag i alla fall. 

 

Så, nu tänkte jag återgå till plugget helt enkelt. En hel massa analyserande vilket inte är min bästa förmåga så att säga.

 

Bjuder på en bild från när jag och F var i Spanien förra (?) året. Älska kameror! Oavsett vilket märke de är. ;-)

 

Nu blir det här ett långt inlägg, men läs det mer än gärna! Förra veckan beställde jag och Fabian lite mat på nätet via företaget NordanSmak. Nu i veckan anlände maten via Bussgods. Vi har bestämt oss för att handla alla våra skafferivaror från NordanSmak, dels för att stötta företaget men också för att det känns så jäkla bra! Det är min pappa som driver NordanSmak och han brinner för ekologiskt och närproducerat. När man beställer maten behöver man inte fundera över om det är bra mat eller inte, för man vet det. Går man på Coop måste man alltid stanna till och fundera över var deras "Närproducerade potatisar" egentligen kommer ifrån. NordanSmak arbetar för att hela kedjan från producent till konsument ska ha minimal miljö- och klimatbelastning. Jag kan nämna en gång när jag och F handlade på Coop (vi letade efter rödlök). Det fanns två-tre olika sorter, men bara en av dem skyltade de ordentligt med. Den rödlöken kom från Nya Zeeland. Det är så långt bort det bara går. Tänk dig alla transportsträckor, hur stora utsläpp som den där lilla rödlöken har i sitt bagage. Och vad har rödlöken egentligen gått igenom för att hålla sig färsk så länge som det tar från det att den skördades tills den ligger i kylskåpet hemma? I fallet potatisar är det vida känt att det är genmodifierade potatisar som kan hålla sig färska så länge, som påverkar bland annat insekter och miljö negativt. För inte allt för länge sedan försökte ett amerikanskt företag att börja odla genmodifierad potatis här i Norrbotten, något som fick ett stopp tack vare bland annat NordanSmak och andra som var insatta i vad det skulle innebära för producenter och miljö.

 

När vi likaså handlade skafferivaror så passade vi på att beställa lite grönsaker också. Så goda morötter och kålrötter har jag aldrig smakat från varken Ica eller Coop, tråkigt nog. När jag i november åkte runt och fotade olika lokala producenter för NordanSmak så träffade jag bland annat det par som odlar en del av grönsakerna. Det är ganska häftigt tycker jag!

 

Så varför skriver jag egentligen det här inlägget? Jo, för att fler förhoppningsvis ska öppna dörrarna för bra mat som stöttar de små lokala producenterna också. Jag är student och F söker ännu jobb, så vi har inte mycket pengar att göra av med - men trots det har vi råd att köpa bra mat från NordanSmak.

 

Jag vet också vilken drivkraft min pappa har, han kämpar för en bättre miljö och för att de som producerar maten ska få rätt betalt för det. En mer långsiktig konsekvens av att handla svenskt och närproducerat är att det stimulerar tillväxten i Sverige och skapar mer jobbtillfällen, vilket är något som gynnar oss alla i Sverige. Nu när svenska bönder och deras ekonomi är på tapeten är det ju än viktigare att stötta svenska produkter. Många gånger köper vi ost, som har ett svenskt namn men som egentligen kommer från något annat land, utan att veta det. Om vi vill ha kvar svenska bönder och svensk mat över huvudtaget måste vi stötta dem som producerar och säljer dessa varor. Det räcker inte bara att säga "NordanSmak är en jättebra butik som säljer närproducerad mat!", ett företag måste gå runt också. Och jag vill att NordanSmak fortsätter existera och fortsätter brinna för ett annorlunda tänk när det gäller maten. Därför handlar jag mat därifrån, för det är det enda sättet jag kan stötta dem på. 

 

Butiken ligger i Luleå, så har du en stund över och befinner dig i Luleå - kila förbi butiken som ligger på Stationsgatan 25! Och kan du inte det, beställ lite mat från nätet på NordanSmaks hemsida!

 

För er som inte fick nog av läsandet så finns det en artikel i NSD som handlar om precis detta. Läs gärna!

 

 

Jag är en person som väljer cykeln framför bilen, och tåget framför flyget. Och det är jag stolt över. Tror att många glömmer bort att världen inte kretsar kring MIG, utan att allt som alla gör ska gå ihop och bilda en stor enhet. För det är ganska uppenbart att otroligt många bara tänker på sig själva när de väljer att åka bilen varje dag istället för att tänka steget längre - vad gör JAG för att hjälpa till att hålla jorden vid liv? 

 

Jag blir ledsen när jag ser grannarna här ta bilen till jobbet på stan (tre kilometer), eller skjutsa barnen till skolan (en kilometer) eller när de tar bilen för att handla på Coop eller ICA (tre kilometer). Uppenbarligen är det för svårt att ta cykeln eller gå, och helt omöjligt att storhandla mat utan bil. Min familj, på nio personer, har aldrig haft några problem att handla på Coop utan att ta bilen dit. Cykel funkar finfint, och får allt inte plats i ryggsäcken eller korgarna kan man faktiskt använda en cykelkärra. Bilen startar vi inte mer än knappt en gång i månaden, och när vi använder den är det för att vi ska till stugan som ligger 13 mil bort och för att vi ska ha med all mat och packning. Ibland när jag och Fabian bestämt oss för att åka buss brukar vi hoppa av vid en enslig hållplats och gå 7 kilometer med vår packning på en liten vagn för att komma till stugan. Är det svårt? Nej. Omöjligt? Absolut inte. Nästan rogivande faktiskt. Och dessutom får man lite motion och frisk luft om inte annat. 

 

En sommar, för tre-fyra år sedan, när jag var ensam ett par veckor i stugan så cyklade jag sex kilometer till närmsta busshållplats, tog bussen (som går två gånger per dag typ) in till stan för att storhandla i Kalix. Där fick jag fördriva tiden ett par timmar, eftersom bussen gick så sällan, och på väg hem med all mat på cykeln passade jag på att hälsa på mormor. Det var en riktigt härlig dag faktiskt. Trots all väntan. Jag tror vi behöver lära oss att stressa av. Låt en storhandling ta tid, det ska inte vara ett ont måste att ha något att äta.

 

Jag har vuxit upp i en familj som försöker klara av att använda bilen så lite som möjligt. Pappa pendlar mellan Piteå och Luleå varje dag. Han cyklar till stan och tar bussen till Luleå. Jag ser upp till honom när det gäller sånt. Mamma cyklar med barnen till skolan och sedan till jobbet som ligger i centrum. De som säger att det är svårt att cykla till skolan med två-tre små barn har fel, för det är det inte. De har bara aldrig vågat testa.

 

Så nu ger jag dig en utmaning; ta cykeln eller bussen till affären, jobbet eller skolan nästa gång. Eller samåk med någon annan om du bor i en liten by mitt ute i ingenstans, där inga bussar går och där avståndet med cykel blir lite för långt. För vi har mycket att vinna på det:

1. En hållbar planet.

2. Mer vardagsmotion.

3. Piggare och friskare individer till följd av vardagsmotionen.

4. Bättre planerade matinköp - och därmed bättre koll på ekonomin.

5. Sparade pengar i form av minskade bränslekostnader...

6. ..och mindre servicekostnader (ingen bil mår bra av att köra många korta resor).

 

Är det något jag har glömt eller som du vill tillföra så gläder det mig om du lämnar ett par ord! Tack! Glöm inte utmaningen (och blogga gärna om den!)

Det är sällan jag känner mig ledsen och samtidigt fly förbannad - men just nu gör jag det. Fabian upptäckte igår att vi haft inbrott i vårt förråd i Umeå. Jag förstår att de stal tangentbordet och vinterjackorna och skinnväskan - men jag kan inte fatta att de tog hela lådan med våra personliga prylar. Våra fotoböcker, mina egengjorda lerskulpturer som vi inte vågade hänga upp i lägenheten på grund av risk att de skulla falla i golvet och gå sönder och sen en massa massa småprylar. Fabian hade en liten grej där som han fått av sin farfar som inte lever längre. Kunde de inte ha lämnat det? Kunde de inte ha låtit bli att stjäla från oss?! Sakerna de tog hade knappt något värde för mer än OSS. Få saker gör mig så förbannad som detta. Att någon ens VÅGAR göra så? Sedan gör det mig så enormt ledsen över att de där lerskulpturerna knappast är hela längre, fotoböckerna slängda och Fabians grejer borta. Att vi aldrig mer kommer få se dem. Ja, jag är materiell när det gäller vissa saker. Många av mina prylar ger så mycket flashbacks för mig - fina minnen och glädjande historier. Och nu är en del av dem borta. Även om jag har förståelse för att tjuvarna (idioterna) tog värdeprylarna (och fick de privata prylarna på köpet) så är det INTE rätt. Ja, nu har jag fått ur mig lite ilska. Hoppas ni har en bättre dag än vad jag har.

Förra veckan, innan vi hann åka till Piteå (där jag ska stanna hela sommaren), passade jag på att fota vår fina lägenhet. Det som saknas nu är lite mattor, fler tavlor, färgglada kuddar i soffan, ett skrivbord samt gardiner i själva vardagsrummet. Golvet må vara i fulaste laget, men som sagt, det tänkte vi försöka täcka med mattor. Jag tycker faktiskt det är riktigt fint och känner mig redan mer hemma där än vad jag gjorde i Uppsala.. Kan bero på att vi har lyckats få in lite mer färg och inte bara har allt i vitt (jag trivs inte i allt för mycket vitt, även om det är ljust och fräscht och definitivt funkar i lagom mängder!) :)

Tänkte slänga upp lite bilder från min lillebror student lite senare, kanske inte idag... Vi får se! Förresten, det nya bloggverktyget på blogg.se är fantastiskt måste jag säga. Speciellt att man kan ladda upp flera bilder på en gång, och att storleken ändras automatiskt på alla när man väljer en viss storlek på en av bilderna. TACK blogg.se!

 

Min fina mormor finns inte längre. Jag saknar redan hennes historier, hennes skratt. Bästa mormor, jag älskar dig. Jag är så glad att jag hann träffa dig nu senast, det är inte mer än två veckor sedan. Jag tittar på bilderna och minns dig. Du var alltid lika glad, alltid ett stort leende på bilderna. Jag minns när du bakade tårtor, sockerfria men ändå alltid lika goda. Jag minns när du påtade i din trädgård, när du skötte dina blommor som alltid blommade och stortrivdes i din närvaro. Jag minns när du blev tröttare, men ändå lagade lunch för att jag skulle komma och hälsa på. Tack för alla timmar jag fått tillbringa i din gungstol, när du berättat alla dina historier om din uppväxt, om mig, om min familj. Jag är glad att du hann träffa Fabian, och dela med dig av historierna om din hund Fabian. Jag är så glad över den tid jag fått med dig. Jag ska fortsätta berätta alla fina historier om dig. Då kommer du alltid att finnas kvar. Vila i frid, älskade mormor. <3

Jag vill tacka mina läsare för att ni är såna fina personer, det är alltid lika kul att logga in på bloggen och läsa era ord! För tillfället blir det inte mycket uppdateringar, delvis på grund av helt förlorad inspiration till att fotografera - sedan att jag inte har så mycket tid att blogga på. Jag tycker om att blogga, men jag tänker inte börja blogga mer om min vardag eller skriva inlägg som saknar poäng, bara för att uppdatera bloggen. Kvalitet istället för kvantitet. Jag vill uppdatera bloggen med mest foton och sedan inte så mycket annat. Det är jag nöjd med. Tycker ni att det blir för få uppdateringar, eller att jag ska blogga mer om min vardag - så får ni tyvärr vända er till någon annan blogg. Det här är min blogg och jag trivs med hur den är just nu.

Tack för att du tog dig tid att läsa och ta del av mina tankar gällande detta med bloggande. Hoppas ni förstår vad jag menar! Kram kram.