Emil är nog den vackraste häst jag vet. Både på insidan och utsidan. 

 

Trots att hösten nu gått åt det mer dystra hållet, med kalla och grå färger, så kan det vara riktigt vackert ändå!

 

I juli fotograferade jag Annica och Rickard på deras bröllop. Åh vilket härligt par, så mycket glädje! Vi hade tur med vädret, och fick soligt hela dagen. Båda hade åkt mycket, samt tävlat i, slalom - så vi åkte till skidbacken där de spenderat mycket tid och fotograferade deras porträtt där, bland annat ett par bilder på prispallen. Tusen tack för att jag fick fotografera, och delta under er dag! Enjoy!

 

Idag gjorde jag något jag inte gjort på länge - jag steg upp i morse och gick ut för att fota soluppgången. Med makro't på kameran. Jag är faktiskt fortfarande i lite chock, eftersom jag tänkt tanken att fota i såååå många veckor. Så här har ni en bild, som jag blev riktigt nöjd med!

 

I somras träffade jag de här underbara barnen, Nisse & Kalle, som jag fått äran att känna sen när Nisse låg i magen (faktiskt någon gång då jag började intressera mig för foto). De är sååå härliga och goa, och Nisse är klok som en uggla. Vi har haft många fina konversationer. Sen ett par veckor tillbaka har familjen utökats med lillebror Olle. Ser fram emot att få träffa dem, och Hilda som är deras faster, igen! :-)

I morgon blir jag 21 år gammal. Tjugoett. Jag kan nästan minnas när jag skrev inlägget då jag skulle fylla 17! Det är galet. Tiden går sååå fort. Men roligt har jag, och roligt har jag haft! Helgen spenderas med familjen (som kommer hit med buss ikväll) och Fabian (som kommer med tåg ännu senare ikväll). 

 

Tänk att det här var jag, att man har varit så liten. Och att man minns det så väl. Goda tider det! ;-)

 

 

I somras hade jag en fotografering med en supergo familj, och vi lekte och busade och hade väldigt trevligt (tack!). Det här är en favoritbild. Så vacker. Den säger så mycket. 

 

Det känns som att jag de senaste åren bara ursäktat mig på min blogg, ständigt över att jag inte uppdaterar regelbundet. En gång i tiden var bloggen så rolig, jag laddade upp bilder för min egen skull, fick prata med folk som hade samma intresse som jag har. Nu är bloggen bara en ren rutin, knappt ens det eftersom jag aldrig uppdaterar, haha. Jag tittar tillbaka och minns lusten och glädjen jag kände över att fota. Helt fantastiskt. Jag älskade att fota, jag brann för att redigera. Jag jublade så fort jag fick fota porträtt. Jag saknar den där glädjen enormt, jag känner mig inte riktigt "hel" utan den. Ibland blir jag osäker på om jag någonsin kommer hitta den där glädjen igen. Den försvann på vägen. Jag är ganska säker på att om jag fick fria armar igen, så skulle den återvända. Problemet är att jag vill fotografera personer, hitta mitt bildspråk igen, men här i Umeå känner jag ingen Hilda som kan ställa upp på alla galna idéer, och ingen grannfamilj som låter mig fotografera deras underbara ungar Stina och Rickard (som när jag bodde i Piteå, alltså..). För jag har försökt fota natur, men jag kan inte "se" den längre. Förr såg jag detaljer, annorlunda vinklar och fokus. Glädje. Idag är en gren bara en gren, och det ensamma lövet på marken bara ett löv. Jag tror jag behöver börja om, där jag startade en gång i tiden. Med porträtt. Liv och människor. Så för tillfället står det stilla. 

 

Något glädjande i alla fall är att jag har börjat sy. Jag älskar det.