Detta är en dikt jag skrev när jag gick sjuan, då vi hade tema Tro, Hopp och Kärlek.

Det du aldrig mister…

Du kan bli blind
Du kan bli döv
Du kan bli stum
Då kan du varken se, höra eller prata
Men du hoppas
Och du tror
Att du ska få tillbaka det du mist
Men även om du inte kan se, höra eller prata
Så kan du fortfarande tycka om
Du kan fortfarande vara kär
Tro, hopp och kärlek
Det mister du aldrig

En novell jag nyligen har skrivit. Jag har saknat att kunna skriva, men nu var inspirationen tillbaka. Läs och… ja, fundera över vad man egentligen ska värdesätta i livet.

Utan dig skulle jag inte överleva.

 

Att drömma är viktigt. Att se något som inte existerar, att kunna fantisera, fortfarande tro att då är nu. Utan det skulle jag inte överleva.

 

Ditt skratt ekar i korridorerna, och det är ditt skratt jag hör över alla andra ljud. Dina tunna, blonda lockar är uppsatta i en tofs i nacken. Du ger mig ett stort, vitt leende, och jag slänger mig runt din hals och ger dig en lång kram. Det var så länge sedan vi sågs sist, det är skönt att höra din röst fråga mig hur jag haft det borta i Grekland. Jag sjunker ner på sängkanten och svarar att det har varit toppen där borta. Det vet du ju, du har ju ringt mig flera gånger. Du skrattar och säger att det syns att jag haft det toppen, så brun som jag är. Jag hakar på ditt skratt. Jag har saknat att få skratta med dig, för vi två kan skratta åt allt och inget och trots det inte skämmas över det. Vi behöver inte säga så mycket, utan kan sitta tysta, trots att vi nästan aldrig sitter tysta ändå. Du berättar vad som hänt under tiden jag har varit i Grekland, och sedan skrattar vi åt våra galna planer. Allt är precis som vanligt, bortsett från en sak.

En sjuksköterska kommer in och frågar dig hur du mår, och du ler ditt stora vackra leende och svarar att allt är bra. Sedan stryker du bort en hårtest från ditt ansikte och vänder dina blå ögon mot mig. Det är bara tillfälligt, säger du, snart är du frisk igen.

”Läkarna har sagt att hjärntumören jag har bara är liten, och att den inom ett par veckor kommer vara borta.”

”Tur det”, svarar jag, ”för du får inte gå och bli sjuk nu när det snart är sommarlov och vi ska genomföra våra galna planer.” Du har pratat så mycket om den där Robba de senaste veckorna, eller snarare månaderna, att jag ibland blir less bara av att höra namnet. ”Han vill ha mig, jag vet det!”, säger du självsäkert varje gång vi tar upp ämnet. Vi har skrattat åt allt som har kommit ur din mun, allt som du kan se framför dig att han kommer att göra. Han är din räddare i nöden, du hans prinsessa. Vi har skrattat som två galningar och jag vet hur mycket du har längtat efter att fullfölja de där tokiga meningarna som har dykt upp i våra huvuden. Hur många gånger har vi inte sagt att vi inte är riktigt normala? Sen har du sagt att det är vi som är normala, och alla andra onormala. Du skiner upp och flinar mot mig när jag upprepar vad du senast sa om Robba. Din smala kropp viker ihop sig och du kniper ihop dina ögon, skrattar ditt skratt som får mig att le och skratta jag med.

Jag lämnar dig en lång stund senare, med glädjetårar i ögonvrårna. Ljuset som faller in genom fönstrena kastar skuggar längs de ljusa väggarna. Du ser på skuggan hur jag stannar upp en kort sekund och vänder mig om, ropar ”i helg är det fest, och jag lovar, jag ska festa för dig med!”. Jag kan bara föreställa mig hur du spricker upp i ditt leende.

 

På fredag kväll står jag framför spegeln, det blöta håret spretar åt alla håll. Det var du som fick mig att klippa mitt mörkbruna hår kort, mitt hår som tidigare har gått hela vägen ner till midjan. Mobilen vibrerar där den ligger på toalocket. ’Försök komma ihåg något av kvällen!’ och en smiley. Hela förmiddagen har jag sms:at med dig, skrivit att samhällslektionerna inte kunde bli värre. ’Haha!’, var svaret jag fick från dig. Nu knappar jag snabbt in ’I’ll try! Svårt som partypingla ;)’. Jag drar på mig min nya svarta klänning och de glittrande strumpbyxorna. Innan jag lämnar huset granskar jag mig själv i spegeln. Det enda jag saknar nu är ditt sällskap.

 

Kvällen blir, som väntat, rolig. Jag kan knappt sluta dansa, och killen som tittar efter mig ser faktiskt riktigt bra ut. Hade du varit här skulle du ha tvingat mig att gå fram till honom, men nu vågar jag inte ta första steget. Killen tränger sig fram mellan de dansande kropparna, stryker fingrarna genom sin bruna lugg och ler lite mot mig. Jag ler tillbaka och rättar till klänningen. En stund senare drar vi oss undan till köket. Ett par stolar står tomma, och jag sjunker ner där. Killen frågar ut mig om de mest konstiga saker, och jag skrattar åt de svar jag ger honom. Genom den höga ljudnivån hör jag plötsligt min mobil, och skyndar mig med att fumla upp den från klänningens ficka.

”Hallå!”, ropar jag i mobilen och försöker höra vad personen i andra änden säger. Jag hör bara hur någon säger ditt namn och ordet dålig efter det. ”Vänta!”, ropar jag i mobilen och skyndar mig mot ytterdörren.

”Vad sa du?”, frågar jag när den tidiga sommarluften slår emot min varma kropp.

 

Aldrig har jag kvicknat till så fort som jag gjorde i den stunden. Parken var öde, blommorna kikade försiktigt fram på vägkanten. Det enda som existerade var mina flåsande andetag och klackarna som slog hårt i asfalten för varje språng jag tog. Någonstans kunde jag erinra mig att den höga musiken från festen hördes. Utanför sjukhusets stora entré föll jag och skrapade upp knäna. Jag kände ingen smärta förrän långt senare. De vita, långa korridorerna var helt ödelagda på människor. Helt ensam skyndade jag mig fram, jagad av min egen skugga längs golvet. Ditt rum var oroande tyst när jag slog upp dörren. Din pappa satt vid sidan av din säng och kramade din hand. Hade jag vänt blicken mot maskinen som visade ditt hjärttryck hade jag vetat, men nu var det din pappas tomma blick som talade om vad som hänt. Den sekunden stod världen runt mig helt still, allting snurrade och det kändes som att jag skulle falla och falla och aldrig ta i marken igen. Mitt vrål steg upp ur strupen medan jag kastade mig framåt och tog tag i din hand. Panikslagen pressade jag mitt ansikte mot din hals, du var fortfarande varm och luktade precis som du. Jag borrade ner min näsa i din halsgrop och drog in ett par djupa andetag medan tårarna strömmade ned för mina kinder.

 

Att drömma är viktigt. Att se något som inte existerar, att kunna fantisera, fortfarande tro att då är nu. Utan det skulle jag inte överleva.

Du är min ängel och finns i alla mina drömmar. Utan dig skulle jag inte vara jag. Inte utan den person jag lärde känna. Livsglad. Galen. Försiktig. Klumpig. Utan att kunna se ditt ansikte om och om igen. Dina blå ögon och ditt stora, vackra leende. Du som alltid sa att dina tänder var det fulaste du visste. Jag vet motsatsen. Hade jag fått se dig le en gång till hade jag gråtit av lycka.

Utan dig skulle jag inte överleva.

 

Träd efter träd susade förbi utanför bussens stora fönsterrutor. Det hade börjat skymma och himlen färgades allt mörkare blå. I glasets spegling såg jag mig själv, ögon som skymtade under en lång och sliten lugg. När jag sneglade lite åt vänster såg jag henne, hur hon med en sorgsen blick tittade långt bortom skogen, långt bortom den mörkblå himlen. Hon såg trött ut, läpparna var särade så att jag såg en rad med hennes vita och lite sneda tänder. En mörk hårslinga hängde ner över kinden. Jag fick lust att lägga min hand över hennes tunna rygg och krama om henne, men jag hejdade min rörelse.

I början av höstterminen på NV fick vi skriva en novell i skolan på max 2 A4 med minst en förändring i själva händelsen. Den här skrev jag då.



När snön smält bort...

Skolkorridoren sjuder av liv, många pluggar inför prov eller har fullt upp med att diskutera den kommande helgen och därför noterar ingen Wanda som sitter tyst på en bänk och bara vill försvinna och inte återvända. I en stor skola märks det inte om en av eleverna är ledsen eller beter sig annorlunda, på samma sätt som du inte märker om en myra inte tar sig tillbaka till stacken. Rösterna inne i Wandas huvud skriker och klagar och hon har huvudvärk. Hon har fortfarande två lektioner kvar innan skoldagen slutar, men allt hon vill är att åka hem. Bara krypa ner i den varma sängen och upptäcka att hon har drömt alltihop. Wanda reser sig upp och flyttar sig framåt mellan alla människokroppar som rör sig i korridoren och alla ögon som sveper förbi henne. Det är tur, hon vill vara osynlig. Ute viner det i luften, ett klagande läte som banar väg in mellan träden. Löven prasslar och blåser efter flera vindpustar ner till marken. Kylan tränger envist in genom Wandas tunna tygjacka, men hon fryser inte. Stegen skyndar efter vägen, hon måste hem.
  
Lägenheten är tyst och tom, något Wanda inte tycker om. Hon vill så gärna ringa till Ebba eller Kaisa och bjuda hem dem, men det går ju förstås inte. Ebba har flyttat för att börja ett modegymnasium i Stockholm och Kaisa bor med sina föräldrar i Finland. Det finns ingen kvar med Wanda, inte några syskon. Hennes pappa har för länge sedan lämnat henne och hennes mamma. Ibland önskar Wanda att hon hade fått den där lillasystern hon så länge önskade sig. Det är för sent nu.
   
Wanda drar av sig skorna och jackan och ser sig själv i spegeln, hon trivs inte med vad hon ser. En gång var hon livlig och glad, det fanns inga bekymmer. Hennes mörka hår lockade sig efter ryggen och de stora blå ögonen var pigga, men nu är det en tunn och blek varelse hon skymtar i den dunkla hallen. Wanda vet att livet vände för drygt fyra månader sedan och efter det kommer inget någonsin att bli som det var. Att ett besked kan förändra ens sätt att se världen på är oväntat.
    I köket luktar det unket av gamla matrester. På diskbänken ligger det ett berg av tallrikar och bestick. Wanda sjunker ner på en av stolarna vid köksbordet och tittar på sina händer. De är torra och under hennes naglar döljer sig lite smuts.
   
Plötsligt, mitt i allt det grå, ringer telefonen. Wanda är snabb med att svara, för det är inte ofta någon ringer hit, till henne. En klar röst finns i andra änden av telefonen.
”Älskling, är det du?”, frågar den. Lyckan stiger upp inom Wanda och allt ser plötsligt ljusare ut. ”Mamma!”, något mer kan Wanda inte få ur sig. ”Jag kommer hem om två dagar, läkaren säger att jag nog kommer bli frisk nu! Operationen gick bra och jag känner mig mycket piggare nu. Jag har saknat dig så, gumman!”, säger Jill och hennes röst väver nya glada meningar som Wanda inte hört på länge.
  
När Wanda har lagt på telefonluren beslutar hon sig för att städa upp röran i deras lägenhet. Det blir ett stort slit, först att diska undan i köket, dammsuga och torka golvet. Det är sent innan Wanda äntligen är nöjd. Hon öppnar alla fönster för att vädra ut den unkna lukten och sedan slänger hon sig på sin säng och somnar.
   
Två dagar senare, en lördag, skiner solen och det är varmt i luften. Wanda har åkt till sjukhuset för att hämta hem sin mamma. Cancern har drabbat Jill hårt, den förut kurviga och alltid leende kvinnan är nu smal och grå, det enda hon har kvar är sitt leende och livslusten. Wanda får en stor kram och besvarar den genom att trycka sig emot sin mamma.
  
Längtan efter att sjukdomen ska försvinna är äntligen uppfylld. För en gångs skull är Wanda inte orolig att de ska ringa från sjukhuset och tala om för henne att Jill tyvärr har avlidit. Wanda och hennes mamma tillbringar mycket tid med varandra, de åker på semester till USA under höstlovet. När de kommer hem hittar de på saker de inte har gjort förut. Deras liv har förändrats. De pratar aldrig om cancern som omfattade fyra månader i deras liv.
   
De gula höstlöven byts ut mot ett tunt snötäcke en natt i december. Jill tittar ut genom fönstret den morgonen, sedan springer hon ut och slänger sig ner i snön. Wanda ser sin mamma göra en snö-ängel uppifrån sitt rum. Hon drar på sig kläderna och skyndar ut hon också. De knarrar när hon går över den vita gräsmattan och lägger sig ner. Luften är härligt kylig och det känns friskt att andas in den. Jill skrattar och ler när hon ser sin dotter göra ännu en snö-ängel. ”Visst är det vackert?”, frågar Jill och blundar. Wanda nickar, jovisst, det är vackert, det har aldrig varit vackrare än nu. Solen har nyss vandrat sin väg uppför himlen när de båda reser sig upp. Jill börjar forma en boll med händerna. Hennes klarblå blick fångar Wandas, ögonen lyser av glädje och barnslighet. ”Vi gör en snögubbe!”, säger Jill med en lekande röst. Det blir ingen vacker syn, de tre olika stora bollarna kan inte kallas runda. Ögonen sitter vinda och munnen har ett snett leende format av små svarta stenar. Wanda rusar in och tar med sig sin röda halsduk ut och virar den sedan om halsen på snögubben. Både mor och dotter tittar nöjt på den figur de har skapat.
   
Drygt en vecka senare kliver Wanda upp ur sängen och tittar ut genom fönstret. Snötäcket har smält bort, liksom snögubben har gjort. Hon suckar lite, snögubben har blivit en slags symbol för henne och mamman. Wanda drar på sig en morgonrock och går in i köket. I vanliga fall brukar det lukta sött av apelsinmarmelad och rostat bröd, men idag är det släckt i hela lägenheten. Wanda tror att klockan bara är tidigare än vanligt, men det är den inte. ”Mamma?”, frågar hon tyst och öppnar dörren till sin mammas sovrum. Jill sover fridfullt. Hennes kortklippta hår ligger som en plym över kudden och den ljusa hyn ser mjuk ut. Wanda smyger in i rummet och stryker mamman över kinden.
  
Hon är kall. Wanda skakar om Jill, men mamman slår inte upp ögonen och frågar hur mycket klockan är. Paniken stiger upp i Wanda, men Jill vaknar aldrig upp igen, på samma sätt som snögubben aldrig kommer återuppstå…

Ihålig. Osynlig. Gropar grävda av ögon. Uttittad.
Hon står ihopkrupen, gör sig så liten som möjligt. Syns hon inte kan ingen göra henne illa. På hennes vita tallrik ligger en morot. Hon är rädd att någon ska titta på henne, mot henne, säga saker som de inte menar men ändå säger. Ibland vågar hon sätta sig vid de andra, det är inte ofta, men idag är en sån dag. Tyst, försiktig, skrämd sjunker hon ner vid bordet där klasskamraterna sitter samlade. Hon tittar vaksamt mot sin tallrik, mot sitt glas vatten, för att se så att ingen spottar snus, så att inget landar i hennes mat. Hon hör stolarna skrapa mot golvet, någon suckar, hon kan se de irriterade blickarna, sura över att hon stör dem i deras ro. Bestick skramlar mot porslinet, vatten och mjölk skvimpar utanför och landar på bordet. Jeanstyg, knäppta byxor reser sig upp, försvinner. Ett ihärdigt surr, fniss, glädje. Någon råkar tappa riskorn över hennes rygg, det klibbar fast i hennes hår. Det blir tyst. Tyst i hennes värld. Ris ligger spritt över det avlånga bordet, ljus reflekteras i vattnet.
Hon äter snabbt upp sin mat och skyndar sig ur matsalen. Lätta, snabba steg som rör sig över det kaklade golvet. Blickar följer henne. Ord som formas av deras läppar, som hon hör genom örat men inte genom själen. Hon släpper inte längre in någon där. Det ekar tomt, gamla minnen ligger på en liten hög och samlar damm. Hon tittar igenom dem sällan. Vill inte jämföra då med nu.

Toaletten är säker, där är det tomt. Ensam är bra. Tårar brukade rinna där på toaletterna. När hon var liten, många år sedan. Hon förstod inte varför. Framför spegeln betraktade en liten flicka sitt öde och tårar rann. Föll så tyst ner i handfatet och försvann bort i världen. Nu är hon snart vuxen, förstår fortfarande inte varför men hon vet att tårar inte förändrar.
Hon har stått här framför spegeln, betraktat sig, tänkt göra det. Det. Men steget har varit för stort, hon har varit för feg. Inte vågat.
Golvet är skitigt, papper ligger i blöta pölar och gamla sminkrester etsar sig fast på spegeln. Det luktar illa där inne.

Blicken sänker sig mot golvet igen, hon öppnar dörren. Är på väg till sitt skåp. Hämtar den mörka jackan, den är tunn. Ute är det kallt, hon fryser lite. Höstlöven blåser och virvlar runt i luften. Hon är inte ensam på skolgården, basketbollar studsar mot marken, fotbollen springer över himlen, men ensam går hon bort från skolan, bort från skratt och tjut. Hon ångrar sig och går in i byggnaden igen. Någon står framför hennes skåp, en bred ryggtavla skymmer sikten för henne. Någon vänder sig om, flinar och skrattar, riktar sig mot sina kompisar och pekar. Jävla pucko, ord präntade i spritpenna men nu även i henne, hennes känslor rubbas inte. Hon är van. Hon vet att orden kommer lämnas ett par veckor. En dag kommer de vara borta. De kanske tror att hon glömmer, glömmer de ord hon inte väljer att se.

Inom henne finns rivsår, stora. De kommer aldrig att läka. Inte med tiden. De kommer finnas kvar, aldrig blir ärr. Hon tänker styra sitt öde. Hon vill inte låta dem läka. Tänker inte låta sprickorna bli större. Inte ha ärr kvar efteråt, ett minne.
När hon samlar ihop böckerna i plastkassen känner hon hur tårarna börjar rinna. På insidan rinner de, tysta och tunga.
Att stänga skåpet och vrida låset känns svårt, samtidigt så lätt. Jävla pucko lyser mot henne, men nu ler hon. Ett säkert, tyst leende med tårarna rinnandes efter kinden.
Hon snurrar, vänder sig mot dörren och känner hur tårar rinner nerför halsen. Det känns behagligt att släppa lös vad hon gått och burit på. Tystnaden. Orden.

Ett leende slår emot hennes ansikte. Hon blir rädd, tyst. Ännu ett hånleende, tror hon. Blicken sänker sig mot golvet, ser de vita gympadojorna, slitna. Försöker krypa in i sitt skal igen, tränga bort tårarna ur ansiktet, bli osynlig.
Förvånad när en hand, lätt och snäll läggs över hennes arm. Ovant riktar hon sina ögon upp och möter en vänlig blick. Ögonen ser hur hon mår, men inga dumma frågor ställs. En bekväm tystnad. Tårarna fortsätter rinna ur hennes ögonvrår, droppar tyst ner i jackans tyg.
- Vill du följa med och fika? En vänlig röst. Hon är ovan vid vänlighet, är chockad men något inom henne börjar gro som ett nyplanterat frö. En chans, hon drar ett nytt kort i korthögen och vänder upp.
Hon nickar och ler, en tyst nick. Ögonen ler. Värmen börjar stiga i hennes kropp.
- Vänta, jag ska bara lämna böckerna i skåpet, säger hennes tunna, svaga röst. Det finns en stråk med hopp, lätt penslad på orden.
Hon tar chansen och fångar den varsamt, håller det ömtåliga kortet i handen…

Vinden ylade ut sin klagan. Den rev och slet, men lövet höll sig tappert fast. Än ville det inte släppa taget. De tunna och uttorkade nervtrådarna spred sig över det gul- och rödspräckliga lövet. Vinden ryckte till hårt och all den styrka som fanns tvingade iväg lövet mot nya platser. Det fördes med luftströmmarna och dalade ner på en stillastående bil.
Hettan som osade från bilmotorn skapade värmemoln i luften.
Sidrutorna var nedvevade en liten bit för att släppa in luft. En liten flicka satt fastspänd i en bilbarnstol. Vinden rufsade om den lilla flickans små gyllenblonda lockar. Hennes stora och klart blå barnögon var inramade av ljusa ögonfransar och hennes äppelrunda kinder var rosiga.
En kvinnas smala händer dök fram och skakade först försiktigt, men sedan allt mer desperat i flickans kropp. Fingrarna försökte knäppa upp bilbältet, men hur hon än försökte lirka loss bältet gick det inte. Nerför kvinnans handled rann en rännil med vätska som sipprade fram ur ett stort gap i axeln. Tårar rann okontrollerat nerför kinderna och kvinnan bankade sina händer hårt mot bilstolen. Hennes rop steg för varje ord som kom ur hennes mun.
Hon tog tag i flickans små, knubbiga händer och höll dem hårt i sina egna. Hon pressade åt dem hårt, hårt men inte ett ljud, inte en klagan från den lilla flickans mun.

Vitt tyg, mjukt och lent mot den lilla flickans hud. Klänningen ren och alldeles ny. Flickan var så glad när hon såg den, den såg ut som en prinsessklänning sa hon. Det var korta meningar, ord som hon snubblade på men ändå tog sig förbi.
Flickan satt fastspänd i sin bilbarnstol och hade man inte vetat , hade det inte funnits någon som helst tvekan om att den lilla flickan log, skrattade och tittade mot träden som kantade vägen.

Tårar droppade ned på det ljusa tyget och bildade en liten, obetydlig fläck på flickans mage. En hulkande gråt som kvinnan tvingade ur sig, ett sista försök att få loss flickan, skaka liv i henne. Kvinnans ögon var grå, djupt grå och man kan läsa alla hennes tankar ur dem. De var förtvivlade, rädda, men mest av allt förvånade, chockade av flickans stillhet. Ögonfransar pressades mot de våta kinderna, tårar rann ned på läpparna. Salt och vått. Bröstkorgen flimrade fram och tillbak, snabbt snabbt pumpade hjärtat.
En våt kind mot den runda äppelkinden, en högljudd snyftning och tårar som droppade ner över flickans ansikte.
Manshänder började slita i kvinnans kropp, försökte tvinga henne ur bilen. Hon höll sig fast vid bilbarnstolen, med vitnande knogar. Mannen var starkare och fick ut henne. Kylan kom som en slag mot henne och gick som en chock genom kvinnans kropp. Hon blev stel och grät med skakande axlar. Mannen slängde en jacka över hennes rygg och kramade om hennes axlar. Ett dån gick genom luften. Hettan som slog emot kvinnan fick henne att med ens stelna. Tiden stod still. Vinden förde med sig ett vrål av ilska och vemod, en svaghet så stark, känslan av att stå still, men mest av allt sorg. Sorg djupare än det mörkaste hav, starkare än den mest klara himlen och tyngre än något annat, att bära i sitt hjärta.

En vit klänning fladdrar i vinden och gyllenblonda lockar vispar runt i vinden. Ögon blå som den vackra oceanen. Ljusa fräknar på den lilla näsan. Knubbiga fingrar som kallar på uppmärksamhet. Äppelrunda, rosiga kinder och ett vackert litet leende, format av kärlek.
- I'll be right here, mommy. Don't worry. Right here...

En droppe dagg gnistrar klart blå mot det vajande gröna. En röd hårlock ligger mitt bland mossan. Blå ögon som tittar och tittar och ser världen runtom. Rosiga kinder och en bröstkorg som höjer och sänker sig i takt med andningen. En tunn flik av klänning virvlar i vinden, vill följa med på nya äventyr, bort bort. Barfota fötter ligger nersjunkna i ljungen, låren skyddas av det tunna blå tyget som sveper i luften.
Lukt av sommar fyller luften, nyklippt gräs och hav och fåglar som kvittrar bland träden. Löven prasslar mot himlen när vinden rusar förbi och för med sig ett hav med fröpenslar från maskrosorna.
Det är lugnt och tyst men ändå så fullt av liv. Fräkniga kinder blir röda och tystnad övergår till ord. Nära, så nära, att det blå bomullstyget rör vid händerna och armarna. Fingrar som bryter av små grankvistar, fingrar som snuddar fingertoppar. Solblekt och brunbränd och vacker och lycklig.

Mörka moln rör sig över himlen, stormar fram likt stora vågor på havet. Solen döljs bakom det mörka. Händer skyndar fram, tar bort klädnypor och lägger den färdigtorkade tvätten över axeln. En droppe träffar den bruna hyn. Blickar som vinklas mot himlen. Luften vibrerar, värme som trycker på mot bomullskläderna. Blå blanka ögon ser sig runtomkring. Hotfullt och mörkt och dystert och varmt. Täta ögonfransar pressas mot fräkniga kinderna. Dropparna faller från himlen klara, så klara, mot den gröna mattan av gräs.  Tårarna rinner så sakta, så sorgset och försvinner, försvinner i all vädrets uppståndelse. Barfota fötter tar ett par snabba steg och kliver in i husets varma och trygga famn. Vinden rasslar om trädens löv. Regnet smattrar mot plåttak.
Elektriciteten får luften att vibrera. Blixtar söker sig nedåt, så fort och hastigt så att de knappt syns. Ett ursinnigt dunder hörs från himlen. En tunn och blå bomullsklänning fladdrar i vinden, klädnypor som fäster tyget i tvättlinan. Helt lämnad åt sitt öde i vädrets vrede. Helt ensam när blixten slår ner…

Det ligger en flicka i snödrivan. En mörk jacka, mörkt hår, mörka ögon som möter mina. Det är bara en sekund, inget mer. Hon tittar uppåt, uppåt. Stjärnorna är aldrig ensamma, hur långt bort de än är och hur länge sen de än brann upp. Det finns miljontals. Jag kan se dem alla så klara. Flickan också.
Ett snötäcke har bildats ovanpå flickan, byxorna är vita och mössan likaså. Vita lovikkavantar i vit snö. En osynlig flicka som ligger i snön. Hon vill inte synas.
Det finns många fotsteg på vägen, personer som har tagit långa kliv eller korta kliv. Någon som vänt om helt och sprungit tillbaka. Jag är en del av detta. Jag är en del av världen.  Mörka gummisulor möter den vita grunden för vår levnad. Jag kommer inte ihåg lövens brusande eller gräsets doft. Det kommer, jag vet att allt det där kommer registreras om och om igen, men inte nu, inte än, men snart.

Åter en gång passerar jag flickan som nerbäddad i snön tittar mot himlen, drömmer om något annat än det hon har. Ögonen vänds mot mina, tittar så djupt ner i min avgrund att jag blir rädd. Rädd för en varelse, en person, rädd att hon ska veta. Mörka ögon som fångar upp min själ, den har fastnat. Hade jag någon själ? Ögon som är mörka och rädda och uppspärrade och förtvivlat söker ett svar. Vad för svar? Min avgrund är till för att kasta ner allt dåligt i. Det bra ligger än på avgrundens kant. Snart kommer det ramla ner i all brådska, mitt i allt och jag kommer glömma vem jag en gång var.  Nya tankar och minnen samlas där vid kanten och en efter en kommer de tumla ner i mörkret. Det ska vi alla göra en dag. Försvinna.

Flickans blick släpper mig och hon reser sig upp. Hon skakar, hon fryser och hennes läppar är blå. Hon går fram till mig och hennes ögon frågar om hjälp, frågar om spänning, frågar om mig. Är du ensam frågar den. En tyst vilja, en okontrollerad tanke. Ja. Ensam och tyst. Flickans ögon förvånas när hon förstår. Hon kan inte vända sig om och försvinna, men det kan jag. Jag är inte ensam vet jag då. Hon vill inte tyna bort ur mitt minne, hon vill finnas kvar. Inte begravd under snön, det ska ligga högt ovanför avgrunden och stolt visas upp av solen. Jag önskar att det kunde bli sant, men jag vet att det aldrig kommer ske.
Ett steg för långt, det räckte. Jag föll ner i avgrunden, mörkret slingrade sig runt min kropp och jag försökte greppa flickan och ta med mig henne. Fingrarna slöts runt luften och jag såg flickans ögon. Stora och svarta och förvånade, men det som slet mest om hjärtat var rädslan. Rädslan i de mörka ögonen…