Har den senaste veckan varit i Finland för en fältkurs. Jag har lärt känna helt underbara människor, och fått ta del av skärgården i Finland. Så vacker! Besökte bland annat Mickelsörarna, Björkö och så gick vi även en vandringsled från Panike mot Svedjehamn. Så sjukt härligt! Kursen handlade om vårt världsarv Kvarken (och Höga kusten). Jag har bland annat lärt mig om vilda ätbara växter, inlandsisarna och vad isarna lämnade efter sig i landskapet. Här får ni ett par bilder..

 

Helgen har spenderats i Stockholm. Jag hade en fotografering med en familj inbokad, och sedan passade jag även på att umgås med Fabian och hans familj samt min syster och hennes sambo Math. Det blev lite promenader, yoga, försök att fota när syrrans hundar Rusa och Karma kramades (hehe) and so on..

Vem har egentligen bestämt vad som är fint, och vad som är fult när vi fotograferas (och när vi är)? När vi fixar till oss och gör oss till inför kameran, är det att vara fin? Och en grimas, eller en riktigt ärlig sida hos en person, är fult? Eller? 

 

Själv föredrar jag när en person är ärlig, oavsett vad hen gör eller inte gör. Även framför kameran. Den där minen som jag vet att personen alltid gör, eller det där stora gapskrattet som personen då och då bjuder på. Sedan försöker jag inte lägga någon värdering i det (även om det är svårt att inte göra det), men bara för att jag tycker om något betyder det inte att det är fint, och vice versa - det bara är helt enkelt. De där ögonblicken, när en person är ärlig och blottar vem hen är, de ögonblicken gillar jag att fånga. Jag har dock fått lära mig, främst av personerna jag fotar, att de inte alltid tycker som mig, utan snarare tycker att bilderna med de ögonblicken är ocharmiga och ibland rentav fula. Visst är det märkligt att någon har bestämt vad som är fint eller fult? Vad som passar och inte passar på bild? 

 

Den här bilden, som Hilla Aspman har fotograferat, är en sån där bild jag bara älskar. Varför? Jo, för att det där är jag. En ärlig bild på mig, Matilda. 

 

När jag har mycket att göra kan jag ibland få en tendens att inte göra något alls. Har ni också känt så någon gång? Trots att jag vet att jag bör plugga, till exempel läsa kurslitteraturen, eller påbörja en uppgift jag grämt mig för, så slösurfar jag istället på facebook, eller hittar på något annat - till exempel att skriva det här inlägget, haha. Blir galen på mig själv. Sen brukar jag få ett ryck och ordna allt, men med lite stress i magen. Och ibland är jag helt organiserad och gör allt som står på min to-do-list, det är bara det att jag just nu inte riktigt vill framåt utan helst stanna i tiden. 

 

 

 

 

 

Jag har nog aldrig haft så mycket bilder på mig själv som sen jag lärde känna Hilla. Jag är så himla glad över dessa bilder, speciellt över bilderna på mig och Fabian, de där bilderna som det finns för få av på min hårddisk. 

 

Samtliga bilder i det här inlägget är fotograferade av Hilla Aspman, www.hillaaspman.com

 

Känner ni till att Finland just nu håller på att börja bygga ett kärnkraftverk i Pyhäjoki, ett område som ligger tvärs över havet från Skellefteå? Cirka 20 mil från Umeå kommer detta kärnkraftverk ligga. Jag är uppvuxen med en pappa som har gjort allt och lite till för att förhindra byggnaden av kärnkraftverk ända sedan 80-talet, och jag förstår varför. Tänk att inte få uppleva all den underbara natur som finns här i Sverige ifall det sker en olycka, som den som skedde i Tjernobyl, eller den i Fukushima. Jag kan inte tänka mig hur det är - att inte få gå runt och njuta av all den skog och de fina landskap som vi har nästan runt hörnet. Men det är inte bara naturen jag är rädd om, det är alla andra frågor kring kärnkraftverk - förvaringen bland annat, vad ska göras av allt radioaktivt material som ska förvaras i hundratusentals år? Vad händer med hav och miljön runtomkring när radioaktivt utsläpp sker? Vad händer med människorna som drabbas när kärnkraftsolyckor sker?

 

I lördags hade Kärnkraftsfritt Bottenviken en manifestation mot kärnkraftverket i Pyhäjoki. Jag var där och försökte fånga lite bilder under dagen. Och ja, jag är också emot detta kärnkraftverk.

 

Det känns som att jag den senaste tiden bara uppdaterat med bilder från utflykter, och det är väl för att jag mestadels bara fotar när jag är på utflykter, haha. Så kan det vara, men jag njuter så av att vara ute, det är så otroligt härligt! Idag var vi på heldagsutflykt i NO-kursen jag läser för tillfället. Dagen bjöd på sol, hav, nya kunskaper om naturen och ekosystem, tre stycken huggormar och mycket skratt och mat (!). 

 

Jag såg ett citat jag gillade, och som jag tyckte passade mig så bra på något sätt. Kunde inte låta bli att lägga in det i en av mina bilder, så här har ni den.

 

 

Jag undrar om det är så att vad fotografering är för mig speglar vem jag är inombords. När jag säger att jag älskar att fånga färger, känslor och bryta mot fotoregler så är det kanske en beskrivning av mig själv, det som är viktigt för mig. Jag älskar färger i mitt liv (på möbler, tavlor, kläder), och jag älskar känslor (i alla dess former, om än motvilligt ibland)… Men det där med att bryta mot fotoregler, det är ju något jag gör för att jag vill vara annorlunda när jag fotar. Ibland kan jag tycka om en bild bara för att ingen annan skulle tycka om den. När jag säger att jag tycker om att bryta mot fotoregler, så betyder det kanske egentligen att jag tycker om att gå min egen väg, följa mitt hjärta och fota det som för mig känns rätt. Så är nog jag som person också. Jag går min egen väg, även om jag inte är lika modig som när jag fotar, och inte alltid vågar stå för den väg jag går, men jag går min väg i alla fall. Jag gör det jag tycker känns rätt, oftast. Ibland fegar jag ur när det gäller livet. Jag tror jag ska hämta styrka och inspiration från fotograferingen, för jag vill vara mig själv på alla plan. En liten analys av mig själv genom kameralinsen...

 

 

Häromveckan var jag och Fabian på utflykt med Hilla och Andreas till en mysig ö utanför Umeå som heter Holmön. Laddade upp ett par bilder i ett tidigare inlägg. Här kommer lite fler bilder. Tycker det är så kul att redigera, och att fota! Det har jag inte tyckt på väldigt länge, så det är en helt underbar känsla.

 

Igår var jag och Fabian och gick på Tavelsjöberget. Vi hade inte räknat med att det skulle vara massor med snö och is kvar uppe i skogen, så vi halkade oss hela vägen upp, och sen hela vägen ned när vi hade traskat färdigt. Den största mängden snö hade hunnit smälta och bli vatten, så vi var ganska blöta om fötterna när vi begav oss hem efter ett par timmar. Mysigt var det ändå, för det var inte kallt i luften, och vi slapp regnet som vi blivit lovade.

 

Idag fick jag för mig att ta en liten fotopromenad nere vid Nydalasjön. Utmanade mig själv genom att ta med 35'an, tycker det kan vara svårt att få till bilder med det, men det gick faktiskt idag! Nu är jag trött, men glad.