I Nya Zeeland fanns det många svarta svanar. De var vackra att titta på. Och en del oväder fick vi också se, många mörka moln. Också vackra att titta på, och fascinerande att veta hur mäktigt vädret är och kan vara. Nu tänker jag fortsätta med uttrycket: "efter regn kommer solsken", och ibland finns det till och med en regnbåge inblandad i det hela. Jag vet inte varför regn och mörka moln förknippas med känslor som ledsen, arg och besviken - kanske är det ett målande sätt att beskriva det en kan känna inombords ibland. Jag undrar dock; varför ska känslor som ledsen eller arg beskrivas som mörka? De är en del av alla känslor, och lika värdefulla som glädje och lycka. Samma är det med molnen, och regnet. Om inte regn fanns så skulle vi nog inte finnas. Regnet är en del av helheten, något som finns bland annat för att få världen att grönska, eller i värsta fall för att inte torka ut. Solen beskrivs ofta som en symbol för glädje eller lycka, och utan solen skulle vi inte heller finnas, men om enbart solen hade funnits och det aldrig hade regnat (vilket är i stort sett omöjligt, men tänk om) så hade växter inte kunnat växa. Både regnet och solen är viktiga för att leva, och för att finnas. Jag tror att samma sak gäller känslor. Jag beundrar regnet. Det är så mäktigt.

 

Åter hemma i Umeå. I måndags träffade jag mina fina klasskompisar och Hilda - jag är verkligen priviligerad med dessa underbara människor runt mig. Om det är något jag har saknat i NZ så är det dem, och min familj. På grund av att jag ligger lite efter rent pluggmässigt så bjuder jag på en bild från i somras. Föreställer mina älskade bröder, på den finaste platsen på denna jord. Inte enz NZ klår det.

 

Njuter till fullo, som antagligen framgått i tidigare inlägg. Idag åkte vi till Mavora Lakes innan vi begav oss till Invercargill. Flera områden kring sjön är bland annat med i Lord of The Ring-filmerna. Bjuder även på två bilder som väldigt bra speglar hur jag mestadels ser ut (och vad jag gör) om dagarna, hehe.