Dagens citat från 365 Days of Wonder lyder ”If you’re lucky enough to be different, don’t ever change that” (Taylor Swift).

Jag har alltid känt mig lite udda, och det var egentligen ganska länge som jag var oberörd av vad andra tyckte och tänkte. På högstadiet klädde jag mig som jag själv ville, sminkade mig aldrig, använde cykelhjälm, drack inte alkohol och umgicks med den lilla skara människor jag trivdes med. Jag funderade aldrig över att jag var speciell på det sättet, för en person i den åldern, det var bara så självklara saker för mig. Ibland önskar jag att jag var lika obrydd nu, som jag var då. Efter det kom gymnasietiden, och jag tror att det var först där och då som jag började fundera över hur jag klädde mig, och om hur jag såg ut. Jag ville passa in, och jag var orolig att personer skulle prata bakom ryggen på mig, för hey det var ju precis vad de gjorde när jag umgicks med dem, de snackade skit bakom andras ryggar. Trots detta ville jag ändå vara jag, och allt det jag gjorde på högstadiet fortsatte jag att göra, bara det att jag nu kände en klump i magen för att jag var rädd att hamna utanför, att ingen skulle tycka om mig.

Jag startade min fotoblogg, och laddade upp de bilder jag fotade då, som jag fortfarande tittar tillbaka på och beundrar. Då var jag fortfarande ”oförstörd”, krasst uttryckt. Mina år som fotograf har format mig mer och mer mot mainstream tycker jag. Inget dåligt i det, bara det att jag saknar känslan av att uttrycka mitt jag i de bilder jag skapar. Det är svårt, men när jag får tillfället funderar jag alltid över hur jag kan fota en bild på det sätt dåtida Matilda skulle ha fotat. Jag vill att mina bilder ska ropa ”Matilda!” när jag tittar på dem. Jag vill vara mig själv, inte bara som fotograf, utan också som person. Allt det utan att känna klumpen i magen, och höra frågan i mitt huvud som ekar tänk om ingen gillar mig, eller det jag gör? Jag ska inte låta andra personer forma mig till någon jag inte är, och inte trivs med. Och jag känner att jag är på väg mot rätt plats. Just nu känner jag mig så fantastiskt nöjd med livet, och njuter av att leva här och nu. Kanske är det att jag blir klokare med åren, eller så är det bara ett lugn som satt sig inom mig, för det där lugnet får mig att tro på mig själv, och på att det är jag som skapar allt jag gör. Det som händer, händer. Som en elev i min praktikklass uttryckte det: ”I just wanted to make something unique”. Det är precis vad jag ska göra.