Vem har egentligen bestämt vad som är fint, och vad som är fult när vi fotograferas (och när vi är)? När vi fixar till oss och gör oss till inför kameran, är det att vara fin? Och en grimas, eller en riktigt ärlig sida hos en person, är fult? Eller? 

 

Själv föredrar jag när en person är ärlig, oavsett vad hen gör eller inte gör. Även framför kameran. Den där minen som jag vet att personen alltid gör, eller det där stora gapskrattet som personen då och då bjuder på. Sedan försöker jag inte lägga någon värdering i det (även om det är svårt att inte göra det), men bara för att jag tycker om något betyder det inte att det är fint, och vice versa - det bara är helt enkelt. De där ögonblicken, när en person är ärlig och blottar vem hen är, de ögonblicken gillar jag att fånga. Jag har dock fått lära mig, främst av personerna jag fotar, att de inte alltid tycker som mig, utan snarare tycker att bilderna med de ögonblicken är ocharmiga och ibland rentav fula. Visst är det märkligt att någon har bestämt vad som är fint eller fult? Vad som passar och inte passar på bild? 

 

Den här bilden, som Hilla Aspman har fotograferat, är en sån där bild jag bara älskar. Varför? Jo, för att det där är jag. En ärlig bild på mig, Matilda.