Min syster är besviken på mig för att jag inte uppdaterat med bilder den senaste tiden. Min bror är också besviken på mig. Haha ;-) Hur ska jag klara av detta!?

Jag anar att Sofia visade en hel del foton på kattungen Karlsson, när hon gästbloggade hos mig vecka 45. Har jag rätt? Hur som helst, jag bjuder på några av de foton jag tog på Karlsson.

Att drömma är viktigt. Att se något som inte existerar, att kunna fantisera, fortfarande tro att då är nu. Utan det skulle jag inte överleva.

Ditt skratt ekar i korridorerna, och det är ditt skratt jag hör över alla andra ljud. Dina tunna, blonda lockar är uppsatta i en tofs i nacken. Du ger mig ett stort, vitt leende, och jag slänger mig runt din hals och ger dig en lång kram. Det var så länge sedan vi sågs sist, det är skönt att höra din röst fråga mig hur jag haft det borta i Grekland. Jag sjunker ner på sängkanten och svarar att det har varit toppen där borta. Det vet du ju, du har ju ringt mig flera gånger. Du skrattar och säger att det syns att jag haft det toppen, så brun som jag är. Jag hakar på ditt skratt. Jag har saknat att få skratta med dig, för vi två kan skratta åt allt och inget och trots det inte skämmas över det. Vi behöver inte säga så mycket, utan kan sitta tysta, trots att vi nästan aldrig sitter tysta ändå. Du berättar vad som hänt under tiden jag har varit i Grekland, och sedan skrattar vi åt våra galna planer. Allt är precis som vanligt, bortsett från en sak.

En sjuksköterska kommer in och frågar dig hur du mår, och du ler ditt stora vackra leende och svarar att allt är bra. Sedan stryker du bort en hårtest från ditt ansikte och vänder dina blå ögon mot mig. Det är bara tillfälligt, säger du, snart är du frisk igen.

”Läkarna har sagt att hjärntumören jag har bara är liten, och att den inom ett par veckor kommer vara borta.”

”Tur det”, svarar jag, ”för du får inte gå och bli sjuk nu när det snart är sommarlov och vi ska genomföra våra galna planer.” Du har pratat så mycket om den där Robba de senaste veckorna, eller snarare månaderna, att jag ibland blir less bara av att höra namnet. ”Han vill ha mig, jag vet det!”, säger du självsäkert varje gång vi tar upp ämnet. Vi har skrattat åt allt som har kommit ur din mun, allt som du kan se framför dig att han kommer att göra. Han är din räddare i nöden, du hans prinsessa. Vi har skrattat som två galningar och jag vet hur mycket du har längtat efter att fullfölja de där tokiga meningarna som har dykt upp i våra huvuden. Hur många gånger har vi inte sagt att vi inte är riktigt normala? Sen har du sagt att det är vi som är normala, och alla andra onormala. Du skiner upp och flinar mot mig när jag upprepar vad du senast sa om Robba. Din smala kropp viker ihop sig och du kniper ihop dina ögon, skrattar ditt skratt som får mig att le och skratta jag med.

Jag lämnar dig en lång stund senare, med glädjetårar i ögonvrårna. Ljuset som faller in genom fönstrena kastar skuggar längs de ljusa väggarna. Du ser på skuggan hur jag stannar upp en kort sekund och vänder mig om, ropar ”i helg är det fest, och jag lovar, jag ska festa för dig med!”. Jag kan bara föreställa mig hur du spricker upp i ditt leende.

På fredag kväll står jag framför spegeln, det blöta håret spretar åt alla håll. Det var du som fick mig att klippa mitt mörkbruna hår kort, mitt hår som tidigare har gått hela vägen ner till midjan. Mobilen vibrerar där den ligger på toalocket. ’Försök komma ihåg något av kvällen!’ och en smiley. Hela förmiddagen har jag sms:at med dig, skrivit att samhällslektionerna inte kunde bli värre. ’Haha!’, var svaret jag fick från dig. Nu knappar jag snabbt in ’I’ll try! Svårt som partypingla ;)’. Jag drar på mig min nya svarta klänning och de glittrande strumpbyxorna. Innan jag lämnar huset granskar jag mig själv i spegeln. Det enda jag saknar nu är ditt sällskap.

Kvällen blir, som väntat, rolig. Jag kan knappt sluta dansa, och killen som tittar efter mig ser faktiskt riktigt bra ut. Hade du varit här skulle du ha tvingat mig att gå fram till honom, men nu vågar jag inte ta första steget. Killen tränger sig fram mellan de dansande kropparna, stryker fingrarna genom sin bruna lugg och ler lite mot mig. Jag ler tillbaka och rättar till klänningen. En stund senare drar vi oss undan till köket. Ett par stolar står tomma, och jag sjunker ner där. Killen frågar ut mig om de mest konstiga saker, och jag skrattar åt de svar jag ger honom. Genom den höga ljudnivån hör jag plötsligt min mobil, och skyndar mig med att fumla upp den från klänningens ficka.

”Hallå!”, ropar jag i mobilen och försöker höra vad personen i andra änden säger. Jag hör bara hur någon säger ditt namn och ordet dålig efter det. ”Vänta!”, ropar jag i mobilen och skyndar mig mot ytterdörren.

”Vad sa du?”, frågar jag när den tidiga sommarluften slår emot min varma kropp.

Aldrig har jag kvicknat till så fort som jag gjorde i den stunden. Parken var öde, blommorna kikade försiktigt fram på vägkanten. Det enda som existerade var mina flåsande andetag och klackarna som slog hårt i asfalten för varje språng jag tog. Någonstans kunde jag erinra mig att den höga musiken från festen hördes. Utanför sjukhusets stora entré föll jag och skrapade upp knäna. Jag kände ingen smärta förrän långt senare. De vita, långa korridorerna var helt ödelagda på människor. Helt ensam skyndade jag mig fram, jagad av min egen skugga längs golvet. Ditt rum var oroande tyst när jag slog upp dörren. Din pappa satt vid sidan av din säng och kramade din hand. Hade jag vänt blicken mot maskinen som visade ditt hjärttryck hade jag vetat, men nu var det din pappas tomma blick som talade om vad som hänt. Den sekunden stod världen runt mig helt still, allting snurrade och det kändes som att jag skulle falla och falla och aldrig ta i marken igen. Mitt vrål steg upp ur strupen medan jag kastade mig framåt och tog tag i din hand. Panikslagen pressade jag mitt ansikte mot din hals, du var fortfarande varm och luktade precis som du. Jag borrade ner min näsa i din halsgrop och drog in ett par djupa andetag medan tårarna strömmade ned för mina kinder.

Att drömma är viktigt. Att se något som inte existerar, att kunna fantisera, fortfarande tro att då är nu. Utan det skulle jag inte överleva.

Du är min ängel och finns i alla mina drömmar. Utan dig skulle jag inte vara jag. Inte utan den person jag lärde känna. Livsglad. Galen. Försiktig. Klumpig. Utan att kunna se ditt ansikte om och om igen. Dina blå ögon och ditt stora, vackra leende. Du som alltid sa att dina tänder var det fulaste du visste. Jag vet motsatsen. Hade jag fått se dig le en gång till hade jag gråtit av lycka.

Utan dig skulle jag inte överleva.

Det här är lilla Morris - han är verkligen liten. Fem år gammal, norsk skogkatt. Min moster tog hem honom från djursjukhuset hon jobbar på. Då hade han varit där i en vecka. Ägarna var allergiska och tänkte avliva honom, men ingen av veterinärerna kunde eftersom han var så fin och framför allt frisk. Dessutom var det hans födelsedag. Och tur var väl det. Lilla Morris är grymt söt med väldigt, väldigt mycket personlighet. Han är den mest bortskämde kisse jag träffat - för honom är det räkor, skinka och smör som gäller istället för det tråkiga torrfodret. De andra katterna förstår han sig inte på alls, när de försöker leka med honom tittar han undrande, och när drottningen av huset fräsande avvisar honom från soffan, blir han alldeles förskräckt och undrar vad det där djuret egentligen tar sig till. I hans språk existerar bara x antal olika jamanden. Är det något han inte vill, sätter han försiktigt tassen mot ens kind och lägger till ett utdraget jamande - han får det att låta som att det är riktigt synd om honom. Det värsta ljudet är ändå när han inte får den mat han vill ha, när man lyfter bort honom från mikrovågsugnen när där finns räkor inblandade eller när man lyfter ner honom från matbordet där han inte får vara. Som plus i kanten tycker Morris om att hoppa upp på spisen, än så länge har han bara gjort det när den har varit avstängd och just nu väntar vi bara på att han ska göra det när någon platta är påslagen.

Morris är trots allt en mycket bestämd kisse, som tror att han är en människa. Om natten kan man förvänta sig att han ska sova vid fötterna eller kanske inte sova alls, men nej då, Morris försvinner ner under täcket och lägger sig antingen på eller vid sidan av magen. Bara det säger en hel del om honom. Nu förstår ni varför vi alla är glada över att Morris inte avlivades den där dagen. Som ni ser är Morris en liten skönhet också!

Våga tänka att du är snygg, för det är precis vad du är! Lita på dina kompisar om de säger att du är vacker, eller söt, eller har en fantastisk personlighet. De ljuger inte, om de vill dig väl. Alla andra får tycka precis vad de vill.

Hej på er!
Då var det dags för mig att säga hejdå, det har varit jättetrevligt att få chansen att gästblogga hos Matilda. :-) Hoppas inte att ni tycker att jag har misskött mig p.g.a av lite uppdateringar, har ändå skrivit ett inlägg varje dag. Hur som helst, eftersom jag inte har hunnit visa er så mycket bilder kommer en STOR bildbomb här! :-D




'www.mdphotos.webblogg.se' stämmer inte, nu är det www.mdphotos.se som gäller ;) Nu längtar jag efter Matildas uppdatering med hennes gudomliga bilder. För visst är dom superfina? Verkligen personlig stil, det gillar vi! Som sagt, tack för en rolig vecka och tack för alla kommentarer! Vi kanske hörs någon gång igen :)

Stor kram! / Michaela D

Mina specialiteér: Prata snabbt, prata länge och sluddra! ;-) Hoppas ni hör ändå!

Kram så länge! / Michaela

I morgon bär det av hemåt - nu var praktiken slut för denna gång (tyvärr!).

Funderar på att boka om resan hem så att jag kan åka förbi fotomässan i Stockholm, vilket skulle vara sjukt skoj (speciellt eftersom mitt foto ställs ut där!)

Jaa, vad mer har jag att tillägga bortsett från att jag kommer sakna alla goa personer på Kalmar Djursjukhus. Det har varit sjukt skoj att få vara med, dessutom har jag fått fotografera lite under en operation (alltså blev två av mina intressen kombinerade - perfekt!)

Jag vill önska alla en mycket trevlig helg! På söndag kommer jag troligtvis uppdatera med lite foton. Iih. Sen har något sjukt skoj hänt, men det får ni veta vad det är först senare. KRAM. /Matilda

Vad passar bättre än lite härliga sommarbilder mitt i höstrusket? :D





Uppdaterar igen senare! :-)
/ Michaela