Hur kan en dag som började så bra sluta så otroligt dåligt, känslomässigt?
Jag var sprudlande glad efter min joggingtur och det höll i sig, fram till dess att jag satte mig ner vid köksbordet och skulle äta middag. Någon av mina syskon började tala med högre röst, till sist skrek de mellan varandra. De andra som konverserade höjde rösterna de också. En av mina bröder började gnälla och ropa efter mjölk eftersom han (enligt sig själv) bränt sig på potatisen. Jag bad honom hålla tyst eller be snällt istället för att gnälla som en annan... jag vet inte vad. Då riktigt vrålade han åt mig att hålla klaffen, men jag svarade att jag inte ens bett om något mer än att han ska bete sig normalt. Det slutade väldigt dåligt, för resten vill ni inte ens veta.
Nu har jag varit på dåligt humör sen dess, på en annan av mina bröder och på min mamma.
Nej, nu ska jag ta tag i morgondagen. Jag tänker ju inte direkt några negativa tankar, men stämingen jag har inombords är väldigt nedstämd. MEN jag är fortfarande glad över en hel del saker, och alla dessa tack går till mina kompisar. Tack, tack och åter TACK!