Tiden går fort. För fort.
För mer än ett år sedan gick jag nionde året i grundskolan. Jag visste inte om jag skulle gå Naturvetenskap på Strömbacka eller Grans, eller om jag skulle välja media. Det var en balansvåg och jag visste inte vad som skulle bli det rätta i längden. Fråga mig inte varför, men på något sätt valde jag trots allt Grans.
Första veckorna visste jag med all säkerhet att jag hade valt fel. Mitt självförtroende då låg på noll, men redan från första början hade jag inställningen att jag skulle förändra mig själv, jag skulle åtminstone försöka skaffa nya vänner och se till att de flesta i klassen uppskattade mig för den jag var.
Det som skrämde mig mest var att köra traktor, jag var väldigt nära att hoppa av faktiskt. På grund av just traktorkörandet.
Mitt dåliga självförtroende var inte heller något stort plus direkt. Tyvärr hade jag fel umgänge  på högstadiet, vilket resulterade i att jag fick väldigt dåligt självförtroende.Tre år av dåliga tankar är, låt mig tala av erfarenhet, inte lätt att bara skaka av sig.

I min klass på NV gick jag mellan de flesta och på så sätt lärde jag känna alla i klassen lite grann. Samtidigt planerade jag ganska väl kring prov och läxor, så jag fick in ett bra sätt att plugga på. I och med att proven gick bra, höjdes min självkänsla lite och allt eftersom vågade jag ta större plats i klassen. Först var jag tyst, blyg och väldigt tillbakadragen, jag vågade helt enkelt inte bara vara.
Jag kände mig ganska ensam fram till jullovet, inte för att jag inte hade kompisar, men för att nästan alla var bara ytliga vänner, även om jag hade ett par personer jag jag verkligen trivdes att umgås med.
Det var sen jag började ta med mig kameran till skolan, jag började fotografera mer. Jag blir nog lite mer mig själv när jag har min bästa vän, kameran med mig. Jag frågade ett par tjejer om jag fick fota dem och sen har det bara blivit mer och mer.
Jag ses nog som en glad och positiv tjej som försöker få alla att tänka på ett bra sätt, vilket till en början var helt en mantel, men allt mer har blivit mitt nya jag.

På ett år har mitt självförtroende verkligen växt, tack vare de klasskompisar som uppmuntrar en och försöker vara schyst tillbak. På skolan hjälper jag gärna till när det gäller matte och fysik, något jag tycker är roligt och som jag kan ganska bra. Jag blir gladare av att få göra något jag tycker är roligt, och samtidigt hjälpa andra.

Visst känner jag mig som femte hjulet under vagnen ibland, och många gånger känner jag mig helt utanför. Det är kanske inte så konstigt, jag har inte ens känt mina klasskamrater ett helt år och då har det bara varit en ytlig vänskap. I slutet av året började man få veta mer om vem man egentligen delar klassrum med.

Tyvärr går tiden så fort och jag anar att de två år som är kvar inte kommer gå mer sakta än förra året. Kommer de två åren verkligen räcka för att skaffa sig åtminstone någon vän för livet?

Det hoppas jag verkligen, för personerna jag har lärt känna har visat sig vara härliga och livsglada.
Det är bara att fortsätta leva och ta ett steg i taget!