Hon slöt sina mörka ögon och lutade sitt huvud mot glasrutan. Det var ovanligt att se henne så dyster, hon som i vanliga fall alltid sken upp direkt man vände sig mot henne. Hon märkte inte att jag betraktade henne i speglingen och på något sätt kändes det fel, som att jag tog del av det hon inte ville att jag skulle veta om. 

Jag vände mig bort och lät sömnen sakta ta mig bort från bussen som rullade fram längs den bekanta vägen.

Solljuset bröt sig in genom klassrummets stora fönster och träffade de tomma bänkarna som stod uppradade framför katedern. Jag sjönk ner i bänkraden längst bort från tavlan, i bänken närmast fönstret. Luften var ljummen, men innan lektionen var slut skulle den vara varm och allt man ville var att komma ut i vårsolen och den fläktande vinden.

På ett par minuter fylldes bänkarna och läraren satte sig vid katedern och plockade fram sina böcker. Han hälsade god morgon och skämtade om att vi såg väldigt pigga ut. Till gensvar sa någon att det var måndag morgon, och alla skrattade trött. 

Sorlet avtog och övergick till en koncentrerad tystnad. Jag satt tyst, letade upp en blank sida i räknehäftet och löste ett par uppgifter i matteboken. Helt plötsligt tog det stopp, jag förstod inte vad uppgiften jag gjorde gick ut på. Hur jag än försökte fick jag inte svaret rätt. Mina tankar gled iväg och jag vände blicken ut mot björken utanför fönstret, solen silade mellan de små, nyutslagna löven och svalorna tog sig ivrigt fram på den klarblå himlen. Trots ljuset utanför kunde jag i fönstrets spegling ana mig själv och, något snett bakom mig, Anna, djupt försjunken i sin mattebok. Hennes panna och ögonbryn var rynkade och hon bet sig lätt i läppen. Hon lutade sitt huvud mot ena handen och mörka hårslingor gled mellan fingrarna och ner på handleden. På ett par sekunder sken hennes ansikte upp och hon klottrade ner något i sitt häfte, sedan vände hon blicken mot mig och skrattade sitt öppna, glada skratt. Jag blev glad och log tillbaka, ut genom fönstret, mot speglingen. När jag snurrade runt såg jag bara den tomma bänken bredvid min och solljuset som träffade stolen där Anna vanligtvis brukade sitta. 

Jag slog upp en sida på måfå i mitt räknehäfte, den var fylld med slarviga  anteckningar och uträkningar. Jag bläddrade vidare och såg en sida som var helt tom, bortsett från en liten textrad högst upp där det stod "du är den bästa av de bästa" med ett stort hjärta tätt efter texten. Blystrecken hade flutit ut över sidan och Anna hade dragit med fingrarna och skapat mjuka skuggor runt hjärtat och texten. Utan en tanke på det tittade jag på den tomma bänken bredvid mig och såg samma fylliga textstil pryda träet, där hon hade skrivit sitt namn, Anna.

På bänken skrev jag ner ett par otydliga ord som tillsammans bildade en mening, "nej, du är den bästa av de bästa".

Busschauffören tittade igenkännande på mig och sa, redan innan jag talat om vart jag skulle, att det skulle kosta 77 kronor. Jag log, betalade och gick upp på övre våningen av bussen. Min stora väska pressade jag ner framför sätet, längst fram i bussen. Det tunga fordonet kom i rullning och körde ut ur staden. Cementbyggnader ersattes av träd efter träd. Jag tittade bort mot himlen och de luftiga vita molnen som låg nära horisonten. Solen började sakta sjunka och färgerna på himlen antog en allt rödare nyans. Det var vackert, alltid lika vackert att sitta här och se hur världen runtom förändrades. Det här ögonblicket varade bara nu, i denna stund. Hade jag inte vetat bättre, kunde jag se hur Anna satt bredvid mig och tittade förundrat på himlen. Hon sa, med ett lätt tonfall, mjukt och på något sätt roat, att det här var livet, en tyst stund tillsammans med en underbar kompis. Jag nickade, jag höll med hennes kloka ord. Inombords blev jag varm när jag tänkte på allt vi skulle göra i sommar. Vi skulle njuta av att kunna ta en simtur i sjön och sedan ligga på stranden och lapa sol, att umgås med vänner om sommarnätterna då solen fortfarande inte gått ner. Anna skulle skratta, hennes hår skulle fladdra i vinden och hon skulle slänga sig ner i sanden och titta på himlen. 

Jag upptäckte att jag log, där jag satt på mitt säte i bussen. Anna tittade på mig i speglingen, hennes kinder var rosiga, hon tänkte kanske också på sommarens planer som vi hade diskuterat fram och tillbak, många gånger. Jag slängde en snabb blick ut, bortom träden och den rödfärgade himlen och när jag vände mig tillbak så var hon borta. På platsen bredvid låg min svarta jacka prydligt ihopvikt och när jag tittade mig omkring såg jag att resten av passagerarna satt djupt försjunkna i tankar, precis som jag nyss gjort. Ingen hade sett henne gå, inte ens jag. Då förstod jag. Det krossade glaset och blodet som gjorde små spår på asfalten. Tårarna som runnit, droppat ner i den smältande snön. En mörk hårslinga som slitit sig lös från den slarvigt uppsatta svansen och nu låg pressad mot den våta kinden. Det jämrande ljudet av smärta och lukten av bensin, luften som dallrade av hetta. Min hand som Anna höll i sin egen. Hennes smala fingrar som slöt sig hårt om mina, jag kunde känna den torra huden på hennes handrygg. Ljudet av sirener, snön som låg kall mot min hand, mot Annas hand. Skulden. Den bet sig fast som en ettrig iller och kvävde mig sakta.

Stora, mörka moln tog plats på den färgglada himlen. Tårarna rann utmed mina kinder och  över ärret som sträckte sig längs hakan. När jag tittade på speglingen i fönstret såg jag bara mitt ansikte och den slitna luggen som hängde ner över ögonen. Blicken var blank och djup, hade det varit Annas blick jag såg hade jag undrat vad hon tänkte på, vad som gjorde henne så koncentrerad. Utanför bussen började regnet falla, först lätt och sansat men ju längre hjulen tog oss längs vägen, desto mer föll från den allt mörkare himlen. Regnet rann i rännilar över fönstret, vindrutetorkarna rörde sig fram och tillbak över rutan utan någon framgång och bussens taktfasta dunkande fortsatte längs den regnvåta vägen. Jag skymtade Anna i speglingen, hur hon satt bredvid mig och tittade bekymrat på mina tårar. Det fick mig att skaka på huvudet och med en snabb rörelse torka bort tårarna från ansiktet. Annas ord ekade inom mig, "man kan alltid gå långt om man har bestämt sig för det, man får bara inte fastna, då fungerar det inte längre" och jag insåg vad jag gjorde fel. I minnet fanns även planerna för sommaren och jag visste att Anna hade sett fram emot dem. Jag rätade på ryggen och bestämde mig för att den här sommaren skulle jag leva för Anna och hon skulle leva för mig...