Har du upplevt mobbning?
Varför finns det mobbade? Vem bestämmer att just den personen ska vara det?
När jag tittar tillbak på min gamla klass så ser jag hur dåliga relationer vi egentligen hade. Det var mycket skitsnack bakom ryggen på andra. Jag hörde inte riktigt hemma, jag var aldrig en del av vad de andra gjorde. Jag sågs som smart och många frågade om hjälp i matten och jag var väl ganska bra på att förklara. Sedan var det inget mer med det. När de ville ha hjälp av mig dög det att umgås med mig.
Annars inte.
Jag har nog inte riktigt fattat det där förrän nu.
Vem var det som bestämde att just jag skulle vara den där som inte många ville vara med? Hur kommer det sig? Kanske var det för att jag inte ville dricka sprit som de andra. Jag brydde mig inte så mycket om mina kläder var senaste modet, bara de var sköna. Det tycker jag fortfarande.
Tittar vi ändå längre tillbaka, ändå på mellanstadiet när jag var sådär tio år gammal. Redan då pågick mobbning. Av en liten händelse var det jag som blev offret och de frös ut mig ganska rejält. Det är nog inte många som vet det här om mig, förutom min bästa kompis som jag alltid pratade med om det här. Då ville jag byta skola, jag ville inte längre vara med de som frös ut mig.
När de andra gick omkring med jeans och tyckte det var så häftigt föredrog jag kjolar. Värst av allt var en tjej som var ett år äldre, jag tror att det var hon som såg till att allt det där hände, att jag kände mig så himla dålig just då. Det hemska var att jag ibland funderade över hur mina kompisar skulle reagera om jag dog eller inte fanns, om de skulle gråta.
Jag är så glad att jag alltid har haft en bra kompis, ett stort stöd. Hon har stöttat mig och jag har stöttat henne. Trots att hon är mycket yngre än mig umgås vi fortfarande. Tack för din stora vänskap. Utan dig hade jag aldrig varit som jag är nu...
Det är nog därför jag är så tystlåten och försiktig som jag är idag. Jag vill inte sticka ut. Kan hända att jag försöker vara social och har uppfattats helt fel av min klass, men jag trivs bättre så. Gymnasiet har givit mig en chans att börja om på nytt och det är helt fantastiskt att få umgås med underbara kompisar som uppskattar en. Det är viktigt.
Jag är så glad att jag har fått möjligheten att lära känna andra. Tack för er som alltid stöttar, som alltid piggar upp och får en att skratta. Ni betyder oerhört mycket och utan er skulle jag nog inte vara den jag är nu. Ni vet vilka ni är och ni vet att ni betyder. Det jag skriver är inte något jag bara skriver, det är sanningen.
Jag känner igen mycket av det du skriver. Jag hade inte heller en särskilt bra mellanstadietid och första terminen i sjuan var ett helvete. Jag fick som tur var byta klass då och allt blev så otroligt mycket bättre!
Jag ser att de människor som var så elaka och frös ut mig och flera andra börjar inse sina misstag först nu men i många fall är det för sent. Då har de redan förstört en annan människa.
Fan, tänk att barn kan vara så elaka! Det är så jävla sjukt egentligen.
Det är så kul att höra att du kommit ifrån de människorna och börjat våga ta plats och verkligen vara dig själv! Du verkar som en jättehärlig människa och jag är säker på att du är det! :)
vad jobbigt att det är sådär. Jag var med om samma sak som dig på högstadiet. Jag var också alltid den som var annorlunda. Men det gör en starkare, brukar jag tänka.. Känns skönt att veta att du har det bättre nu!
