I början av höstterminen på NV fick vi skriva en novell i skolan på max 2 A4 med minst en förändring i själva händelsen. Den här skrev jag då.



När snön smält bort...

Skolkorridoren sjuder av liv, många pluggar inför prov eller har fullt upp med att diskutera den kommande helgen och därför noterar ingen Wanda som sitter tyst på en bänk och bara vill försvinna och inte återvända. I en stor skola märks det inte om en av eleverna är ledsen eller beter sig annorlunda, på samma sätt som du inte märker om en myra inte tar sig tillbaka till stacken. Rösterna inne i Wandas huvud skriker och klagar och hon har huvudvärk. Hon har fortfarande två lektioner kvar innan skoldagen slutar, men allt hon vill är att åka hem. Bara krypa ner i den varma sängen och upptäcka att hon har drömt alltihop. Wanda reser sig upp och flyttar sig framåt mellan alla människokroppar som rör sig i korridoren och alla ögon som sveper förbi henne. Det är tur, hon vill vara osynlig. Ute viner det i luften, ett klagande läte som banar väg in mellan träden. Löven prasslar och blåser efter flera vindpustar ner till marken. Kylan tränger envist in genom Wandas tunna tygjacka, men hon fryser inte. Stegen skyndar efter vägen, hon måste hem.
  
Lägenheten är tyst och tom, något Wanda inte tycker om. Hon vill så gärna ringa till Ebba eller Kaisa och bjuda hem dem, men det går ju förstås inte. Ebba har flyttat för att börja ett modegymnasium i Stockholm och Kaisa bor med sina föräldrar i Finland. Det finns ingen kvar med Wanda, inte några syskon. Hennes pappa har för länge sedan lämnat henne och hennes mamma. Ibland önskar Wanda att hon hade fått den där lillasystern hon så länge önskade sig. Det är för sent nu.
   
Wanda drar av sig skorna och jackan och ser sig själv i spegeln, hon trivs inte med vad hon ser. En gång var hon livlig och glad, det fanns inga bekymmer. Hennes mörka hår lockade sig efter ryggen och de stora blå ögonen var pigga, men nu är det en tunn och blek varelse hon skymtar i den dunkla hallen. Wanda vet att livet vände för drygt fyra månader sedan och efter det kommer inget någonsin att bli som det var. Att ett besked kan förändra ens sätt att se världen på är oväntat.
    I köket luktar det unket av gamla matrester. På diskbänken ligger det ett berg av tallrikar och bestick. Wanda sjunker ner på en av stolarna vid köksbordet och tittar på sina händer. De är torra och under hennes naglar döljer sig lite smuts.
   
Plötsligt, mitt i allt det grå, ringer telefonen. Wanda är snabb med att svara, för det är inte ofta någon ringer hit, till henne. En klar röst finns i andra änden av telefonen.
”Älskling, är det du?”, frågar den. Lyckan stiger upp inom Wanda och allt ser plötsligt ljusare ut. ”Mamma!”, något mer kan Wanda inte få ur sig. ”Jag kommer hem om två dagar, läkaren säger att jag nog kommer bli frisk nu! Operationen gick bra och jag känner mig mycket piggare nu. Jag har saknat dig så, gumman!”, säger Jill och hennes röst väver nya glada meningar som Wanda inte hört på länge.
  
När Wanda har lagt på telefonluren beslutar hon sig för att städa upp röran i deras lägenhet. Det blir ett stort slit, först att diska undan i köket, dammsuga och torka golvet. Det är sent innan Wanda äntligen är nöjd. Hon öppnar alla fönster för att vädra ut den unkna lukten och sedan slänger hon sig på sin säng och somnar.
   
Två dagar senare, en lördag, skiner solen och det är varmt i luften. Wanda har åkt till sjukhuset för att hämta hem sin mamma. Cancern har drabbat Jill hårt, den förut kurviga och alltid leende kvinnan är nu smal och grå, det enda hon har kvar är sitt leende och livslusten. Wanda får en stor kram och besvarar den genom att trycka sig emot sin mamma.
  
Längtan efter att sjukdomen ska försvinna är äntligen uppfylld. För en gångs skull är Wanda inte orolig att de ska ringa från sjukhuset och tala om för henne att Jill tyvärr har avlidit. Wanda och hennes mamma tillbringar mycket tid med varandra, de åker på semester till USA under höstlovet. När de kommer hem hittar de på saker de inte har gjort förut. Deras liv har förändrats. De pratar aldrig om cancern som omfattade fyra månader i deras liv.
   
De gula höstlöven byts ut mot ett tunt snötäcke en natt i december. Jill tittar ut genom fönstret den morgonen, sedan springer hon ut och slänger sig ner i snön. Wanda ser sin mamma göra en snö-ängel uppifrån sitt rum. Hon drar på sig kläderna och skyndar ut hon också. De knarrar när hon går över den vita gräsmattan och lägger sig ner. Luften är härligt kylig och det känns friskt att andas in den. Jill skrattar och ler när hon ser sin dotter göra ännu en snö-ängel. ”Visst är det vackert?”, frågar Jill och blundar. Wanda nickar, jovisst, det är vackert, det har aldrig varit vackrare än nu. Solen har nyss vandrat sin väg uppför himlen när de båda reser sig upp. Jill börjar forma en boll med händerna. Hennes klarblå blick fångar Wandas, ögonen lyser av glädje och barnslighet. ”Vi gör en snögubbe!”, säger Jill med en lekande röst. Det blir ingen vacker syn, de tre olika stora bollarna kan inte kallas runda. Ögonen sitter vinda och munnen har ett snett leende format av små svarta stenar. Wanda rusar in och tar med sig sin röda halsduk ut och virar den sedan om halsen på snögubben. Både mor och dotter tittar nöjt på den figur de har skapat.
   
Drygt en vecka senare kliver Wanda upp ur sängen och tittar ut genom fönstret. Snötäcket har smält bort, liksom snögubben har gjort. Hon suckar lite, snögubben har blivit en slags symbol för henne och mamman. Wanda drar på sig en morgonrock och går in i köket. I vanliga fall brukar det lukta sött av apelsinmarmelad och rostat bröd, men idag är det släckt i hela lägenheten. Wanda tror att klockan bara är tidigare än vanligt, men det är den inte. ”Mamma?”, frågar hon tyst och öppnar dörren till sin mammas sovrum. Jill sover fridfullt. Hennes kortklippta hår ligger som en plym över kudden och den ljusa hyn ser mjuk ut. Wanda smyger in i rummet och stryker mamman över kinden.
  
Hon är kall. Wanda skakar om Jill, men mamman slår inte upp ögonen och frågar hur mycket klockan är. Paniken stiger upp i Wanda, men Jill vaknar aldrig upp igen, på samma sätt som snögubben aldrig kommer återuppstå…