En droppe dagg gnistrar klart blå mot det vajande gröna. En röd hårlock ligger mitt bland mossan. Blå ögon som tittar och tittar och ser världen runtom. Rosiga kinder och en bröstkorg som höjer och sänker sig i takt med andningen. En tunn flik av klänning virvlar i vinden, vill följa med på nya äventyr, bort bort. Barfota fötter ligger nersjunkna i ljungen, låren skyddas av det tunna blå tyget som sveper i luften.
Lukt av sommar fyller luften, nyklippt gräs och hav och fåglar som kvittrar bland träden. Löven prasslar mot himlen när vinden rusar förbi och för med sig ett hav med fröpenslar från maskrosorna.
Det är lugnt och tyst men ändå så fullt av liv. Fräkniga kinder blir röda och tystnad övergår till ord. Nära, så nära, att det blå bomullstyget rör vid händerna och armarna. Fingrar som bryter av små grankvistar, fingrar som snuddar fingertoppar. Solblekt och brunbränd och vacker och lycklig.

Mörka moln rör sig över himlen, stormar fram likt stora vågor på havet. Solen döljs bakom det mörka. Händer skyndar fram, tar bort klädnypor och lägger den färdigtorkade tvätten över axeln. En droppe träffar den bruna hyn. Blickar som vinklas mot himlen. Luften vibrerar, värme som trycker på mot bomullskläderna. Blå blanka ögon ser sig runtomkring. Hotfullt och mörkt och dystert och varmt. Täta ögonfransar pressas mot fräkniga kinderna. Dropparna faller från himlen klara, så klara, mot den gröna mattan av gräs.  Tårarna rinner så sakta, så sorgset och försvinner, försvinner i all vädrets uppståndelse. Barfota fötter tar ett par snabba steg och kliver in i husets varma och trygga famn. Vinden rasslar om trädens löv. Regnet smattrar mot plåttak.
Elektriciteten får luften att vibrera. Blixtar söker sig nedåt, så fort och hastigt så att de knappt syns. Ett ursinnigt dunder hörs från himlen. En tunn och blå bomullsklänning fladdrar i vinden, klädnypor som fäster tyget i tvättlinan. Helt lämnad åt sitt öde i vädrets vrede. Helt ensam när blixten slår ner…