En gång i tiden gick jag i ettan, för snart mer än tio år sedan. Trots det kommer jag ihåg så mycket från de där åren på lågstadiet, vad vi lekte, hur klassrummen såg ut, hur min lärare var, hur stolta vi var när vi fick börja skriva skrivstil. Mamma har berättat hur jag brukade skriva ned bokstäver jag kunde på ett papper, men de bildade inga ord. Min lärare lät mig sitta där och skriva mina historier, sedan fick jag förklara vad det var för något jag hade skrivit. Kanske är det tack vare henne som jag fick intresse att börja läsa mer böcker och sedan skriva allt mer, för fortfarande tycker jag att det är grymt kul att skriva och att skriva lite utanför ramarna om man säger så.
Jag är glad över att jag hade den lärare jag hade och gick i den klass jag gick och att allt gick som det gick. Utan det hade jag varit någon helt annan och det är inte ens värt att fundera över, för möjligheterna är så stora.
Jag hade kunnat vara vem som helst och det kan jag fortfarande.