Hade någon fotat dessa bilder på mig för ett år sedan hade jag direkt bett personerna ta bort bilderna.
Inombords skulle jag klaga över min näsa, mina tänder och mitt tunna hår. Jag hatade mig själv.

Det gör jag inte nu. Jag är stolt över hur fin jag ser ut på fotona. Jag har blivit så stark sedan jag började i den klass jag nu går. Jag har fått höra så mycket fina saker och jag tar åt mig och har börjat inse att jag ändå inte är så ful trots allt. Vissa personer betyder så mycket för mig. Blir de nedstämda blir även jag det.

Min äldsta lillebror säger ofta att jag har blivit konstig sen jag började gymnasiet, att jag har något problem.
Han har så dåligt självfötroende så han går och klankar ner på alla andra för att det ska låta som han är bäst. När jag sedan inte bryr mig om vad han säger, utan lugnt och skrattande håller med, då spårar hans elaka plan ur och då står han där som en annan fisk på land.
Det är så skönt att kunna vara glad och tycka om sig själv, att vara stark och våga stå upp för vem man är. Jag har inte kommit hela vägen dit, men jag är på väg och har kommit en god bit. Jag tänker inte ge upp nu. Det bästa är att jag inte går ensam på den här vägen, vi är flera som är riktade mot sitt mål. Vi kan gå där tillsammans, skratta åt allt möjligt och njuta av livet. Vill du följa med?


Foto: Agatha Sapieja

Foto: Elisabet Eriksson