Det här är lilla Morris - han är verkligen liten. Fem år gammal, norsk skogkatt. Min moster tog hem honom från djursjukhuset hon jobbar på. Då hade han varit där i en vecka. Ägarna var allergiska och tänkte avliva honom, men ingen av veterinärerna kunde eftersom han var så fin och framför allt frisk. Dessutom var det hans födelsedag. Och tur var väl det. Lilla Morris är grymt söt med väldigt, väldigt mycket personlighet. Han är den mest bortskämde kisse jag träffat - för honom är det räkor, skinka och smör som gäller istället för det tråkiga torrfodret. De andra katterna förstår han sig inte på alls, när de försöker leka med honom tittar han undrande, och när drottningen av huset fräsande avvisar honom från soffan, blir han alldeles förskräckt och undrar vad det där djuret egentligen tar sig till. I hans språk existerar bara x antal olika jamanden. Är det något han inte vill, sätter han försiktigt tassen mot ens kind och lägger till ett utdraget jamande - han får det att låta som att det är riktigt synd om honom. Det värsta ljudet är ändå när han inte får den mat han vill ha, när man lyfter bort honom från mikrovågsugnen när där finns räkor inblandade eller när man lyfter ner honom från matbordet där han inte får vara. Som plus i kanten tycker Morris om att hoppa upp på spisen, än så länge har han bara gjort det när den har varit avstängd och just nu väntar vi bara på att han ska göra det när någon platta är påslagen.

Morris är trots allt en mycket bestämd kisse, som tror att han är en människa. Om natten kan man förvänta sig att han ska sova vid fötterna eller kanske inte sova alls, men nej då, Morris försvinner ner under täcket och lägger sig antingen på eller vid sidan av magen. Bara det säger en hel del om honom. Nu förstår ni varför vi alla är glada över att Morris inte avlivades den där dagen. Som ni ser är Morris en liten skönhet också!