De orden fick mig att börja fundera över vad det är för något som gör att en främmande person får lust att krama en. För ett-två år sedan hade jag aldrig fått en kommentar som denna, men det kan bero på att jag inte tyckte om att le. Jag tyckte inte om att visa glädje, jag rent ut sagt hatade mitt leende - det var det fulaste jag visste. Nu vet jag att mitt hemliga verktyg till lycka är att må bra, och att trivas i och med sig själv. Jag älskar att le, jag älskar att skratta och jag älskar att se glädje på bild! Och kanske är det därför jag inte har något emot att le och vara den jag är på bilder som föreställer mig själv, trots att jag en gång i tiden faktiskt vantrivdes framför kameran. Det är konstigt vad ett par år på gymnasiet och nya människor kan tillföra ens liv. Jag ser glädjen i små saker nu, tidigare kunde jag bara se glädjen i stora händelser som att jag vann en tävling eller fick högsta betyg i ett ämne. Den senaste tiden har jag blivit så mycket mer tacksam över allt, jag är tacksam för att allt är som det är och att jag lever det liv jag vill leva. Visst har det tagit tid, men det var det värt tusen gånger om.