Det känns som att jag de senaste åren bara ursäktat mig på min blogg, ständigt över att jag inte uppdaterar regelbundet. En gång i tiden var bloggen så rolig, jag laddade upp bilder för min egen skull, fick prata med folk som hade samma intresse som jag har. Nu är bloggen bara en ren rutin, knappt ens det eftersom jag aldrig uppdaterar, haha. Jag tittar tillbaka och minns lusten och glädjen jag kände över att fota. Helt fantastiskt. Jag älskade att fota, jag brann för att redigera. Jag jublade så fort jag fick fota porträtt. Jag saknar den där glädjen enormt, jag känner mig inte riktigt "hel" utan den. Ibland blir jag osäker på om jag någonsin kommer hitta den där glädjen igen. Den försvann på vägen. Jag är ganska säker på att om jag fick fria armar igen, så skulle den återvända. Problemet är att jag vill fotografera personer, hitta mitt bildspråk igen, men här i Umeå känner jag ingen Hilda som kan ställa upp på alla galna idéer, och ingen grannfamilj som låter mig fotografera deras underbara ungar Stina och Rickard (som när jag bodde i Piteå, alltså..). För jag har försökt fota natur, men jag kan inte "se" den längre. Förr såg jag detaljer, annorlunda vinklar och fokus. Glädje. Idag är en gren bara en gren, och det ensamma lövet på marken bara ett löv. Jag tror jag behöver börja om, där jag startade en gång i tiden. Med porträtt. Liv och människor. Så för tillfället står det stilla. 

 

Något glädjande i alla fall är att jag har börjat sy. Jag älskar det. 

 

Porträtt på Stina, från juni 2009.

 

 

Sy låter skoj!! Det är riktigt bra terapi för hjärnan :)

åh hoppas verkligen att du hittar tillbaka för det är ju så underbart att fotografera! Den glädjen är så fruktansvärt härlig! Har själv hamnat i en sådan där svacka och det har varit ett tag som jag knappt eller inte alls rört kameran. Men nu, äntligen, känner jag för att fotografera igen,måste bara bli bättre på att ta med mig kameran när jag går någon stans.

Mina ungar får du låna när som helst och fota ;) Visserligen är vi inte grannar :/
Sy låter kul, synd att man är helt talanglös vad gäller den biten :)

Åh vad kul att du också börjat sy! Det var som en helt ny värld med ett helt nytt community när jag började tidigare i år. Och tack för din fina kommentar, jag blir fortfarande helt till mig när någon som är så duktig som du tar dig tid att lämna en liten kommentar:)

Men åh! Tur att du har hittat något att göra, men så trist att du inte kan fota lite mer.
Känner en familj som bor i Umeå som skulle älska att fotas lite tror jag ;) Barnen är dock lite äldre, men föräldrarna hänger nog på alla galna uppdrag.

Hoppas du hittar inspirationen igen. POrträttet ovan är bedårande!

Du vet att jag alltid ställer upp på tokigheter ;) bara att säga till så hoppar jag på ett flyg ;D haha

Hoppas du hittar fotoglädjen snart igen! Jag lovar att den nog finns någonstans där inom dig.
Kram