Jag har ju en drös syskon och alla formar ju mig på olika sätt. Kanske kunde vara kul att berätta lite positiva och negativa saker om mina syskon så att ni får en större helhet om mig.



Jag kunde börja med yngsta lillebror Måns.

Han  är ofta glad och han avgudar mig - vem gör inte det? Ibland blir han lite småjobbig när han kommer till mitt rum och frågar en massa och rör datorn trots att man ber honom att vara försiktig, annars är allt heeelt okej. Han hatar när jag kittlar honom för jag är uppenbarligen ganska grym när jag kittlas. Men jag har lärt mig av mina kära halvsyskon Åsah och Albin och såna lärdomar måste föras vidare.
Han tycker oftast om att stå framför kameran och det är med ganska lätt hand man kan få honom att skratta eller göra något annat. Bland annat dansa iförd kjol så att man får ställa ut ett foto på Galleri Kontrast via Pixbox.se, haha.



Jaa, det finns säkerligen en massa positiva saker om Måns, men just nu hör jag honom ner på mitt rum där han står uppe i köket och storgrinar.
Han gråter ofta och blir lätt ledsen. Han är bortskämd och mamma tror honom alltid när han börjar gråta. Han slåss och skyller på de andra, men det gör förstås alla mina syskon utom jag.
Ja, det finns fler negativa saker men man kan ju inte säga allt för mycket, haha.

Nu längtar jag lite till sommaren, kolla bara här så härligt det ser ut. Fotad vid vår stuga. Jag längtar dit. Jag saknar friheten där, naturen. Allt är så vackert. Jag saknar Hilda.
Jag har nyss gjort matteprov och jag satt och kände mig helt borta. Jobbigt. Varför finns förkylningar?
Jag tror det gick ganska bra, kollade igenom och rättade lite småfel jag gjort.
Nu ska jag skriva lite om ergonomi.
Sedan ska jag hem och njuta av en helg på mitt rum, tänker verkligen vara sjuk i helgen och bara ta det lugnt.

Hoppas att alla mår bättre än vad jag gör och till er i klassen: Tack.

Eftersom inget intressant händer just nu och jag känner mig allämnt förkyld så tänkte jag skriva ett par saker om mig som du kanske inte visste, men möjligtvis anade... (Okej, Åsah vet nog allt och så även Albin!) Foton från denna vecka dyker upp imorgon!

Jag har aldrig druckit alkohol. Kanske svårt att tro, men det är sant. Bättre äkta glädje än berusad, självklart behöver ingen annan tycka som jag och jag anar att det är få som håller med mig. Haha... Tur att alla tycker så olika!

Reste halva jorden runt som tvååring och boken "Små luffare i Latinamerika" handlar om just den resan. Själv kommer jag inte ihåg nästan någonting av resan och det enda minne jag har därifrån är konstigt nog när vi går genom ett plastskynke och Orvar sitter i en sittbarnvagn.

När jag säger något menar jag det. Jag är inte en sådan som säger negativa saker om folk. Självklart skojar jag ibland och är sarkastisk, men det hoppas jag att alla förstår när jag är. Om jag någon gång råkats säga något dumt har jag inte menat det. Tycker bättre om ärliga personer som inte snackar så mycket skit om folk, elelr inte bakom ryggen på sina kompisar i alla fall.

Jag har något oerhört dåligt självförtroende, eller snarare hade jag. Det var när jag började på högstadiet som jag började tänka i dessa banor.
Jag ställer mig bara frågan: Varför får så många ungdomar dåliga tankar om sig själv? Varför tycker de att de är så fula eller dåliga?
Istället för att uppskatta oss själva börjar man i stort sett hata sin kropp eller sitt utseende och det är så fel. Jag tror det har att göra med i vilken klass och vilken skola man går på. Men mest vem man umgås med.

När man får dessa tankar funderar man inte bara över sitt utseende, man är rädd att man på något sätt ska bli utfryst.
Jag har alltid varit rätt för att bli utfryst, delvis eftersom jag själv blev det när jag gick på mellanstadiet. Det var förstås bara under en kort period, men ändå, man kommer ihåg det.
Det är inte heller bara jag som har tänkt eller tänker tankar om över hur dålig man är, det finns många som klankar ner på sitt utseende och allt möjligt och fortfarande gör det.
Hur som helst, med rätt kompisar kan man bygga upp sitt självförtroende igen. Jag mår mycket bättre nu än vad jag tror att jag gjorde på högstadiet. Tack.

Jag har alltid varit sedd som en positiv person som sprider glädje. Fick höra det på högstadiet. Jag undrar hur det kommer sig att någon som jag, blyg och tystlåten, kan sprida glädje?
Jag tror inte att jag hörde hemma särskilt väl i min klass på högstadiet, nu när jag blickar bakåt ett år. Jag tror inte riktigt jag trivdes där heller om jag jämför mot nu.
Fortfarande är jag väl den där optimistiska, entusiastiska tjejen i klassen som försöker peppa och berömma andra.
Den här veckan har det gått dåligt.
Jag var så väldigt glad i början av veckan. Sedan i mitten kom den negativa känslan hos mina kompisar, pga betyg och prov och allt möjligt.
Den känslan hoppade över till mig och allt kändes bara hemskt dåligt. Skolan, mitt liv, usch.
Nu är jag dock glad igen, som tur är.

Det jag vill komma fram till är att om alla tänker mer positivt, mer glädje så kommer alla må så mycket bättre. Varför tänka på allt dåligt när du kan tänka på det bra?
Jag försöker verkligen, men uppenbarligen är jag en av få som gör det. Därför blir det svårt att försöka göra alla andra gladare.

Tänk positivt och se till att alltid berömma andra när det går bra för dem! Se även till att du berömmer dig själv för det bra du gör.
Du är en bra person precis som du är och det ska du vara stolt över.

Hade klippt luggen själv, det kanske syns? Haha.. År 2002, foto: mamma

För er som inte vet det eller har märkt det så har jag ganska många syskon som ibland är gulliga men oftast riktiga monster. Om jag klagar över att jag blivit väckt kl 7 en helgmorgon så är det pga dem. Är jag sur är det oftast pga av dem. Och ibland är jag förstås lite glad över att någon av dem har gjort något bra, men inte ofta är vi alla glada samtidigt.


Orvar och Linus.


Trond.


Isak.


Vilmer.


Måns.