Min mamma har alltid varit duktig på att fota, bland annat tog hon många häftiga foton i Kina innan jag föddes. Ungefär när jag var fem år gick hennes analoga favoritkamera sönder och den var så gammal att det inte var någon idé att laga den. Där tog hennes fotografering slut och det tycker jag är synd, för hon är verkligen duktig på att fota. Dock har jag märkt att hon alltmer verkar intresserad av min kamera, så jag ska minsann försöka få henne att börja fota igen!

Ursäkta bilden, jag hoppas ni inte är känsliga för blod!

Jag hade blivit träffad av en vajer i ögat, varpå jag nästan blev blind - tur att jag inte blev det, hur hade det gått med fotograferingen då?

Kommer ihåg den där dagen så väl, gick i sjuan. Vi var i stugan och skulle åka till Piteå på kvällen, en av bilstolarna krånglade och mina föräldrar skulle laga den. I verksta'n lossnade en vajer som med full kraft flög rakt in i mitt öga från flera meters håll. Först trodde jag inte att det var något, jag fattade inte ens att jag hade fått den i ögat, utan blundade bara. Mamma blev alldeles chockad och tittade efter och utbrast sen att jag blödde i ögat. När jag försökte se såg jag ingenting. Jag kommer ihåg att jag grät just därför, just eftersom att jag inte kunde se något.
På akuten sa de att om vajern träffat en millimeter närmare pupillen hade jag inte kunnat se igen. Istället fick jag en rejäl bula mitt på ögat och blev lite av en kändis på skolan.

Bilden fotad på min födelsedag när jag fyllde 13.

2 mil idag, på en timme, som jag cyklade förstås. Måste ju tänka på inflammationen lite grann också! Kan säga att jag är pigg och alert på insidan, men min kropp är trött (jag gäspar). Det var helt enkelt 2 välbehövda mil.
Det har varit en jättetrevlig kväll, måste jag säga! Vi (Agnes, Pia, Erica, Linn och så några från hundklassen) var och grillade och badade. Jag stod över att bada, eftersom jag börjar känna mig lite förkyld igen.
Mysigt var det och roligt att prata lite strunt, haha.

Sedan är lillebror min i Paris, han åkte ju dit igår. Mamma fick ett sms från honom idag där det stod ungefär "Herre jösses vilken dag. Jag och Axel gick vilse på metro, men vi klarade oss därifrån på egen hand..." och så något mer, som jag inte minns. Jag skrattar lite grann, min bror är verkligen lite virrig, men äh, sånt får man dras med ibland! (Han är sjukt smart, så det jämnar ut sig i längden).

Nu ska jag gå och lägga mig. Kram och godnatt!

Jaha, idag kom tydligen inte paketet... Hmph. Men det gör inte så värst mycket.
Idag har jag varit så otroligt rastlös, på fysiklektionen gjorde jag ingenting, på matten försökte jag åtminstone.
Och nu kom jag nyss hem med bussen och har ingen --- aning om vad jag ska göra.
Fyyy, jag hatar verkligen att vara så här rastlös.

Gissa vad jag nyss gjorde? Jag är sååå glad!

Tänkte kolla på vår gamla externa hårddisk om det fanns några familjefoton där. Har ägnat minuter efter minuter åt att söka alla sladdar så att jag kunde få igång den. Var på väg att ge upp, men icke! Kämpade på gjorde jag minsann!
När jag fick upp hårddisken på datorn var den första mappen jag såg "Alla Matildas foton", som innehöll alla bilder från 2006 till i Juli 2008. Jag som trodde att jag hade raderat dem. Vet ni hur glad jag är nu? Det betyder att enbart de foton som är fotade mellan augusti och mars är förlorade på min nuvarande, och kraschade, hårddisk.
Bättre än att ha förlorat alla bilderna i alla fall!

Bjuder på 2 foton från i somras, på bild är jag examenskvällen.

Foto: Emelie Lundström

Mina bröder är minst sagt lite... egendomliga.
Igår pratade jag med en kille från min gamla klass, om den klassträff vi ska ha på examen. Han bor granne med oss, så det var väldigt lätt att få kontakt med honom. När min 8-årige broder kom hem såg han mig stå och prata med den här gamla klasskompisen. Han började skratta och pekade på oss. Efteråt ville jag såklart veta varför han hade skrattat så hysteriskt.
"Jag trodde du var kär i honom ju!" och så började han rodna och skratta igen. Ojoj, enbart för att jag pratar om en klassfest med en gammal klasskompis ska jag tydligen vara kär...

Händer det något roligt i helgen för din del? Här var det utlovat +25°C, men icke sa Nicke. Knappt någon sol här ens...!

Nu ska jag skriva något. Först och främst. Jag är trött, så trött trött så att mina ögon bara vill slutas. Sängen tidigt helt enkelt.

För det andra. Händer något vettigt i mitt liv för tillfället? Förbereder mig inför ett fysikprov i nästa vecka och det är också allt.

Punkt tre. Måste faktiskt få säga att jag idag blev väldigt glad! Ställde mig på vågen och upptäckte att jag inte längre väger för lite, så skönt det kändes. Hah, nu kan minsann ingen säga att jag äter för lite!

Vill tillägga att jag nu har bestämt mig, håret ska bort bort bort. När vet jag dock inte, haha.
Det beror på att mitt hår är så tunt, förhoppningsvis får jag lite mer volym med kort.
Jag tänkte mig något sånt här eller så här, fast med en annan lugg än den som finns på bild. Tror ni att jag skulle passa i det eller bara se helt konstig ut?

Foto: Maria Holmqvist, min mamma
På bild: jag

Nu sitter jag i datasalen och ska snart gå iväg till bussen. Har haft en väldigt kort dag i skolan, nästan onödigt att komma hit.
I helgen ska jag till Bondersbyn, så det blir nog dåligt med uppdatering från min sida.

Många kramar till er alla!

Jag, min bror och vår ko Majvor och grisen Ziggy.

Mitt första år på gymnasiet kan sammanfattas som glädjande, men oj, så händelselöst. Vad för något kommer jag att minnas om ett par år? En enda händelse? Någonting? Jag är faktiskt ganska osäker på den frågan.

Året har flutit på väldigt lätt, inga större problem har uppstått. Fortfarande är jag väl ganska egen av mig, jag har blivit framåt och glad. Det är väl en skillnad, jag skrattar ofta och har blivit lite mer öppen.
På något sätt är jag ändå reserverad, tror jag. Ibland kan jag dra mig undan och känna mig osäker på dem jag umgås med.
Vad för tankar har de om mig? Ljuger de för mig? Snackar de skit eller säger de något positivt om mig när jag inte är med?
Jag bryr mig oftast inte om man säger dåliga saker om mig.
Jag lyssnar på den musik jag vill,
tycker att det är fel att döma en person efter sitt utseende,
klär mig hur jag vill,
säger emot när jag inte håller med.
Jag skiter i vad andra tycker om mig, bara de är ärliga mot mig!

Ett år har snart gått, och det känns som att jag har känt dem i min klass väldigt länge, men samtidigt väldigt kort. En lite diffus känsla. Alla har vi fortfarande hemligheter. Så även jag.
Under ett år har jag blivit en helt ny person. Jag är inte längre den Matilda jag var. Förut var jag blyg - det är jag fortfarande, men på ett helt annat sätt.
Några beskrev mig som osynlig och tyst i början av gymnasiet, man såg mig inte - nu kan jag prata obesvärat med i stort sett alla i klassen.

Jag tror att jag har bättrat på mig självförtroende, vilket ofta ger mig ett gott skratt.
Trots allt är jag nöjd över mitt liv, mot alla odds. Det här är jag och that's it!
Jag kan slå vad om något:

alla mina gamla klasskamrater skulle bli chockade över hur jag har förändrats.

Bror Albin, tuffingen jag och syster Åsah.
Min pappa Per, underbara syster Åsah och jag själv.

Ojoj, det har blivit mycket foton från förr, nu den senaste veckan. Ni får stå ut med det! :-)

Min syster ville ha fler foton from ol' times! Så här kommer det ännu mer! :-D Enjoy!


Mina två första år på denna jord spenderade jag i Mjölafors. Som ni ser verkar jag vara väldigt glad där!

Som två-åring reste jag tillsammans med min yngre bror och våra föräldrar till Latinamerika och stannade där i dryga 6 månader.

Här sitter jag och min bror Albin på en kaj, någonstans i Norge tror jag minsann. Skulle fylla fem år.
Här befann vi oss i Marocko under tre månader, mina tre yngre bröder och jag, och våra föräldrar såklart! Här är vi tillsammans med någon väldigt häftig snubbe! Jag var sex år gammal och min yngsta bror runt ett år.

I helgen har jag ju tittat på gamla foton också, har glömt nämna det tidigare. Min mamma var så otroligt duktig på att fota, så jag tror jag vet varifrån jag har fått min foto-gen ;-)
Kvalitén på de här fotona är usla, eftersom jag har fotat av bilderna från en projektor. Hoppas du tycker det är kul ändå!

Familjen (mina syskon, jag och Melinda) -05

Jag som 12-åring -05

Min galna syster Åsah -07

Jag, på något ganska kyligt ställe kommer jag minsann ihåg! -07

Min bror Albin och hans flickvän Belen -05!

Just nu kliar det i fingrarna av att skriva ett långt inlägg, men jag vet inte om vad.
Just nu är jag på topp, jag är glad och nöjd över livet. För en gångs skull har det hänt något under helgen, vilket är ytterst ovanligt. Det kanske bidrog till den härliga stämningen! Inte ens min familj, som alltid får mig på dåligt humör, har lyckats rubba mig.
Så förhoppningsvis inleder jag vecka arton med ett gott skratt. Jag är så förvånad över att den här veckan blev så bra som den blev, trots att jag trodde vissa saker skulle gå rent åt... Ja, så gick det ändå så mycket över mina förväntningar. Jag kör på mottot att det är bäst att inte förvänta sig något alls, för har man förväntningar och de grusas blir man bara hemskt besviken. Däremot, har man inga förhoppningar och något verkligen händer, då blir man grymt glad och den känslan är underbar. På senaste tiden har jag upplevt den oftare än vanligt, så härligt.
Snart är sommaren här, som ett extra plus på glädjen!
Ah, nu ska jag väl hitta på något, för ärligt talat har denna söndag varit väldigt händelselös, men det gör inget. Bara en extra stund att ta det lugnt helt enkelt.

Ni trodde att ni visste mycket om mig? - inom parentes (det gör ni också!) Varning: Ta inte det som jag skriver här seriöst.

Nu, mina kära vänner, ska jag skriva om något. Nämligen hur mitt fotointresse vaknade.

---

År 2005 lånade jag pappas Fuji Finepix och dokumenterade djur, syskon och vänner. Just då spelade själva fotografringen ingen roll, jag ville bara ha minnesbilder.

---

År 2006 lånade jag fortfarande pappas Fuji Finepix och jag tog enbart minnesbilder, bland annat från min resa till Frankrike. På något sätt var jag ändå ute efter att fota fina bilder på exempelvis syrrans aussie Vazy.

Ge mig nåt att skriva om. Gimme gimme. Lost of inspiration, om vi säger så.
I morgon. Springa. Vart? Vet ej. Någonstans. Hoppas jag. Men jag ska springa. För jag känner att jag vill röra på mig och det är bra!
Sen måste jag ta tag i fotograferingen. Inga bilder denna vecka, inte en enda ny. Det skrämmer mig (nästan till vettet). Vanligtvis kommer inspirationen när ljuset återvänder till vår mörka del av jorden. Men jag är (som vanligt) annorlunda och för mig springer inspirationen sin väg när ljuset återvänder. Den kanske inte är mörkrädd, utan tvärtom? Tror ni också det?

Jag börjar ana smått oråd, undrar om Alex och Frida kommer lyckas med deras planer, som ni tyvärr inte får ta del av, haha!

Och yes, jag är stolt över att vara jag. Mig. Matilda. Tack vare... er som känner att ni har något med det att göra!