Kollage jag lagt ihop av två foton. Söker mest känslan. Fri tolkning.

Min tolkning: Utan att existera kan du varken vara lycklig själv, eller hjälpa någon annan. Kanske är det så vissa av oss är. De sitter och tittar tillbak på det trygga, men man kan inte leva i dået eller framtiden. Livet är här och nu. Det måste du konfronteras med förr eller senare.

 

Jag undrar vad ni, som läser min blogg, tycker om mig och min personlighet? Finns det någon anledning till att ni fortsätter följa denna blogg?

 

Många kramar på er där ute!

 

Visste du att 30-40 ungdomar mellan 15-19 års ålder tar livet av sig per år?

Jag tycker att det är hemskt att siffrorna är så stora, att så många vantrivs i denna värld.

Om vi människor bara hade brytt oss lite mer om varandra, försökt få alla att delta.

Det är svårt, ja, men försöka kan man alltid. Att få någon att le, att skratta, kan betyda mer än något annat.

Du kan tillsammans med andra göra skillnad!

Det är bara personen själv som kan ta sig ur dåliga tankar, men med hjälp av sin omgivning kan denna person få hjälp. Jag tror att komplimanger, skratt och positiva medmänniskor kan hjälpa personer att ta sig ur den onda cirkeln.

Jag är en person som har haft dåligt självförtroende länge, ibland har den varit bättre men oftast har det varit som en berg-och-dalbana. Det enda jag faktiskt har känt mig säker på har varit att plugga, för det har jag haft väldigt lätt för. Allt annat har i många stunder känts som skit, bokstavligt talat. Jag var ful, hade svårt för att prata med nya människor och skaffa nya kontakter, trodde att jag var en person som andra bara kände sig tvingade att vara med för att inte göra mig ledsen. Hur många gånger har jag inte försökt göra något åt det där? Försökt våga göra saker. Jag bestämde mig för att jag skulle våga göra något, men just sekunderna innan jag gjorde det ångrade jag mig och sket i det. Efteråt - det kunde vara minuter, timmar, dagar - ångrade jag att jag inte hade vågat. Sådana saker gjorde mig ledsen, speciellt när jag såg hur andra personer lyckades med sånt som jag själv skulle vela göra (som oftast slutade med att jag drog mig undan när jag själv försökte). Vissa stunder tänkte jag att ingen skulle sakna mig om jag inte existerade eller om något hände. Mycket dumma tankar, är allt jag känner just nu! Och jag har insett att jag egentligen inte har något som hindrar att göra allt jag vill, bortsett från mig själv och mina tankar. För så är det ju, det är en själv som sätter käppar i hjulen.

Allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid. Har du vänner, kan du dessutom ta hjälp av dem. Är de äkta vänner, kommer de alltid att stötta dig!
Slutligen kan jag säga att jag själv har tagit mig bort från de där tankarna om att jag bara är en börda för mina kompisar. Är det så att de inte gillar att vara med mig, får de i sånna fall skylla sig själva som fortsätter umgås med mig, eller hur? Riktiga kompisar uppmuntrar en när man är ledsen, och gläds åt att man lyckas med något. De personer jag umgås med gör precis det där, och till stor del är det tack vare dem som jag har insett en hel del saker om mig själv! Tack. Jag menar det verkligen.

Våga tänka att du är snygg, för det är precis vad du är! Lita på dina kompisar om de säger att du är vacker, eller söt, eller har en fantastisk personlighet. De ljuger inte, om de vill dig väl. Alla andra får tycka precis vad de vill.

Jag för x antal år sedan. Så glad jag ser ut! Denna bild dök upp eftersom att jag just nu sitter och gör en fotobok á la Holmqvist, med hur mycket familjefoton som helst. Det är ett tufft jobb minst sagt.

Hihi, det rimmade till och med! Ja, som rubriken lyder: detta är mitt sjuttonde år på jorden - eller, egentligen borde det väl bli sjutton år och nio månader?

Hmf.. Mina kompisar fyller snart arton år. Gissa om de retar mig lite för att jag är född så sent? Haha. Men vill ni veta något? Innan de visste när jag var född, trodde de att jag var äldre än dem! De påstår att smarta personer brukar vara födda tidigt på året, så antingen motbevisade jag deras teori eller så är det helt enkelt så att jag inte är smart! (Jag själv anser inte att jag är smart, men andra gör det, hehe)

Hur som helst, jag tänkte att jag kunde visa lite foton från mina sjutton år!

*Ursäkta mina uttryck på vissa av fotona - eller, varför ska jag ursäkta mig? Skratta lite åt mig istället, haha ;-)

 

 

Just nu är jag trött, väldigt trött. Ändå sitter jag uppe. Är man dum så är man.

På något sätt har jag fått känslan av att min klass har förändrats under sommarlovet, och ingen är riktigt som de var tidigare. Jag har försökt köra mitt race, som vanligt. Försöker vara positiv, glad, uppmuntra de andra. Men av någon anledning känner jag mig ganska lonely, de andra känner varann för väl för att man ska kunna flyta in och umgås med dem som jag gjorde förut. That's it, och jag tror inte att jag kommer kunna förändra det heller. De andra bor grannar med varann och har bott tillsammans på elevhemmet i ett år, medan jag har pendlat med buss till skolan. Det får konsekvenser, såklart.
Jag har börjat undra vad det egentligen ger att jag försöker, för jag kommer ändå inte lyckas med det jag vill. Hur hårt jag än kämpar, kommer det inte ge resultat.  Det gör mig ledsen, eller egentligen mest besviken över mig själv. Och såklart är det jag som tänker dessa tankar, och ingen annan. Det blir inte bättre av att de andra tror att jag inte behöver jobba för mina betyg i skolan - för det gör jag verkligen.

Nej, nu ska jag inte uppehålla er mer denna kväll. Sov gott nu allihop!

Jag måste göra er verkligt besvikna, men jag har ingen ork att slå på lagercentralen för att visa nya foton. Har gjort klart matten, fysiken och sitter med engelskan nu. Sen ska jag diska och kommer säkerligen att somna tidigt.

Tänkte däremot bjuda på mig genom tiderna, hoppas ni får något att skratta åt ;-)

Mellan år 1992-2006.

Jag är på lite dåligt humör för tillfället - inget speciellt har hänt, är bara trött och faktiskt lite less på skolan. Därför tänkte jag skriva lite grann, mest för att få mig själv på lite bättre tankar. Så ni som förväntar er ett foto kan lika gärna sluta läsa nu, för ett foto blir det tyvärr inte i detta inlägg.

Jag är less på att aldrig våga, det är mitt största fel, enligt mig själv. Det finns mycket jag ångrar, för att jag aldrig har vågat. Jag har missat så mycket. Men jag ska verkligen förändra mig nu. Jag tänker inte bara försöka, jag ska. Om jag inte verkligen gör något, så kan jag inte sedan sitta där och vara ledsen över att inget hände. Det är enbart mig själv det måste ändras på!
Jag önskar att det var så lätt att jag bara kunde göra det när jag ville. Det är det inte.

Ni skulle bara veta hur många stunder jag har ägnat åt att ångra mycket. Helt sjukt. Som sagt, idag är jag trött, slut i huvudet och faktiskt mer less på skolan än vad jag varit tidigare. Klassen känns inte riktigt som förut på många sätt, men vad kan man göra åt det?
Sedan är jag lite osäker runt så mycket när det gäller skolan nu, alla nya kurser som har startat. Jag kommer säkert må mycket bättre redan om ett par dagar, när man blivit varm i kläderna igen. Har man en positiv inställning till allt, så klarar man också av allt om man verkligen vill!

Huuuh, det var en tuff första dag - men samtidiggt var det väldigt roligt. Först och främst, det känns inte som att jag har haft ett lov. Trots att det säkert var 2,5 månader sedan jag åkte till skolan dagligen, är det som att jag bara har varit borta en helg. Tråkigt nog verkade många i klassen inte alls glada över att börja skolan igen, medan jag själv tycker att det faktiskt var ganska trevligt.

För det andra, så är det jätteroligt med alla nya ettor på skolan - de ser så små och rädda ut när man går förbi dem. Antagligen såg jag precis likadan ut i tvåornas och treornas ögon förra året.
Det jobbigaste med dagen - och året - är nog att vi kommer att få äta lunch senare än vad vi fick förra året, och förra året (dagligen) kurrade magen i stort sett efter första 80-minuterspasset. Det här kommer bli ett tufft år! Haha.

Har just ägnat en dryg timme åt att göra klart matteuppgifterna och även att läsa igenom fysiken, så nu är jag färdig!

Ska äta lite middag, ta det lugnt och gå till sängs tidigt, är minst sagt trött redan nu. Over and out.

Såhär ser jag ut - in action. I brist på annat att slänga upp.
Fotograf: Sofia Henriksson, sofiaphoto.blogg.se

I morgon börjar skolan igen, jag ska som sagt börja tvåan. Till jämförelse mot många andra ser jag fram emot att börja skolan igen, att bringa lite ordning i tillvaron. Visst är sommaren skön och väldigt rolig, men man uppskattar den inte lika mycket om det inte vore för just hösten och vintern.

För tillfället känns det inte ens som att jag ska börja skolan i morgon, jag är alldeles lugn och avslappnad. Jag har varken ångest eller är nervös. Det, måste jag säga, är väldigt skönt - att slippa oroa sig i onödan.
Det enda som gör mig lite nervös är att jag om bara någon vecka, den 13-16 september, ska åka till Göteborg eftersom jag fick det där stipendiet i våras. Jag känner ingen som ska på Linnédagarna 2009 och det kommer säkert bli roligt när jag väl är där, men just nu känns allt bara nervöst. Jag hoppas att det blir roligt och att jag träffar många nya och trevliga personer!

Och den här dagen ska jag ägna åt att ta det lugnt, eftersom jag är lite förkyld och jag verkligen inte vill att det ska bli värre till i morgon. Det tråkiga med att sitta inne och ta det lugnt just idag är att solen skiner där ute. Men vad kan man göra? Jo, hoppas att solen går i moln - men då skulle jag förstöra dagen för så många andra, så det skippar jag!

Uppe med tuppen - nästan. Vaknade när mina syskon gick till skolan kring halv åtta på morgonen och då var jag sådär "hmf" lagom pigg.
Klockan tio mötte jag Agatha och vi tog en powerwalk och en 2,3 km joggingrunda med spurt i slutet - och jag var hemma 1,5 timme senare (klockan 11.30). Usch, vilken dålig kondition jag har fått när jag inte har  promenerat eller joggat nästan något i sommar, pga min benhinneinflammation som vägrar överge mig och så min lilla cykelskada.

Sen vill jag fråga er om det är någon som har varit eller känner någon som har varit på en språkresa under en sommar? Vart var den språkresan - och är det något du skulle rekommendera andra att göra? Skriv! Jag vill ha så mycket information som möjligt :-)

En gammal favorit på min lillebror Måns.

Jag vill skriva något vettigt, men samtidigt vet jag inte alls om vad. På sommaren har jag helt enkelt inte mycket att komma med.
Men jag har blivit lite inspirerad av Stina-Lee, som brukar ha något som kallas för bikter; man får skriva av sig, kan vara helt anonym och veta att någon läser.
Jag tänkte att "ja, varför inte?". Alla människor behöver veta att någon lyssnar till ens problem, för ingen ska behöva bära runt på dem själv.

Jag tänkte att om du vill skriva, får du gärna göra det. Du kan vara helt anonym om du har lust, och du kan skriva om precis vad som helst!
Kanske ska jag börja?

Jag har otroligt svårt för att lära känna nya människor - sånna som man träffar på fester och festivaler till exempel. Jag vill så gärna prata med någon jag aldrig träffat förut, men det går inte. Istället står jag ganska tyst och tillbakadragen, lyssnar på kompisarna och följer med dem. Sedan blir jag så besviken över att jag ytterligare en gång inte vågade gå fram och prata med de där personerna jag inte träffat tidigare.
Det är nog det jag tycker om minst av allt med mig, att jag många gånger inte vågar göra sådant jag vill - men det ska bli en förändring där planerar jag! Ett steg i taget, brukar man ju säga. OCH jag ska klara det!

Tiden går fort. För fort.
För mer än ett år sedan gick jag nionde året i grundskolan. Jag visste inte om jag skulle gå Naturvetenskap på Strömbacka eller Grans, eller om jag skulle välja media. Det var en balansvåg och jag visste inte vad som skulle bli det rätta i längden. Fråga mig inte varför, men på något sätt valde jag trots allt Grans.
Första veckorna visste jag med all säkerhet att jag hade valt fel. Mitt självförtroende då låg på noll, men redan från första början hade jag inställningen att jag skulle förändra mig själv, jag skulle åtminstone försöka skaffa nya vänner och se till att de flesta i klassen uppskattade mig för den jag var.
Det som skrämde mig mest var att köra traktor, jag var väldigt nära att hoppa av faktiskt. På grund av just traktorkörandet.
Mitt dåliga självförtroende var inte heller något stort plus direkt. Tyvärr hade jag fel umgänge  på högstadiet, vilket resulterade i att jag fick väldigt dåligt självförtroende.Tre år av dåliga tankar är, låt mig tala av erfarenhet, inte lätt att bara skaka av sig.

I min klass på NV gick jag mellan de flesta och på så sätt lärde jag känna alla i klassen lite grann. Samtidigt planerade jag ganska väl kring prov och läxor, så jag fick in ett bra sätt att plugga på. I och med att proven gick bra, höjdes min självkänsla lite och allt eftersom vågade jag ta större plats i klassen. Först var jag tyst, blyg och väldigt tillbakadragen, jag vågade helt enkelt inte bara vara.
Jag kände mig ganska ensam fram till jullovet, inte för att jag inte hade kompisar, men för att nästan alla var bara ytliga vänner, även om jag hade ett par personer jag jag verkligen trivdes att umgås med.
Det var sen jag började ta med mig kameran till skolan, jag började fotografera mer. Jag blir nog lite mer mig själv när jag har min bästa vän, kameran med mig. Jag frågade ett par tjejer om jag fick fota dem och sen har det bara blivit mer och mer.
Jag ses nog som en glad och positiv tjej som försöker få alla att tänka på ett bra sätt, vilket till en början var helt en mantel, men allt mer har blivit mitt nya jag.

På ett år har mitt självförtroende verkligen växt, tack vare de klasskompisar som uppmuntrar en och försöker vara schyst tillbak. På skolan hjälper jag gärna till när det gäller matte och fysik, något jag tycker är roligt och som jag kan ganska bra. Jag blir gladare av att få göra något jag tycker är roligt, och samtidigt hjälpa andra.

Visst känner jag mig som femte hjulet under vagnen ibland, och många gånger känner jag mig helt utanför. Det är kanske inte så konstigt, jag har inte ens känt mina klasskamrater ett helt år och då har det bara varit en ytlig vänskap. I slutet av året började man få veta mer om vem man egentligen delar klassrum med.

Tyvärr går tiden så fort och jag anar att de två år som är kvar inte kommer gå mer sakta än förra året. Kommer de två åren verkligen räcka för att skaffa sig åtminstone någon vän för livet?

Det hoppas jag verkligen, för personerna jag har lärt känna har visat sig vara härliga och livsglada.
Det är bara att fortsätta leva och ta ett steg i taget!

Jag förväntade mig inte så mycket utav sommaren, helt ärligt tänkte jag bara ta det lugnt, umgås med kompisar man inte träffat på länge och förhoppningsvis, kanske hitta på något skoj. Tio veckor är en lång tid.
Utan förvarning hade tre veckor gått, redan, och jag lyckades cykla sönder min fot - bokstavligt talat.
Under de tre veckorna hann jag med att umgås med Hilda, en sån där vän det finns få av. Tråkigt nog hände något sista gången jag var med henne, vilket gjorde oss båda lite ledsna och kanske aningen arga.
Jag hade ett långt samtal med henne igår och vi pratade om allt möjligt, sånt som vi har gjort och som vi ska göra och det är jag verkligen glad över att vi gjorde.

Jag hann ta mig ett par dagar till Kai också, under de tre första veckorna av sommaren. Den vistelsen kan jag väl sammanfatta som helt okej, eller snarare, väldigt bra.

En vecka spenderade jag i Stockholm, hos min underbara syster och hennes pojkvän - vi hade många roliga konversationer och många stunder då man fick gå runt ord med långa meningar (på engelska). Det var skoj.

Och nu är det bara fyra veckor kvar, lovet är snart slut. Tiden har sprungit iväg och det här var min sista lediga dag. Imorgon - eller, idag är det väl egentligen, börjar jag jobba. Hejdå sommar, vi ses igen nästa år!

Ibland kan man bli glad över väldigt lite och det blev jag nu för någon minut sedan när jag läste Johannas blogg.

Det här var vad hon skrev på en lååång, lång lista (som jag ägnade mig åt att läsa eftersom jag inte hade mycket annat för mig):

"36. Person jag beundrar:

Någon man är kär i eller sådant!? Men ska jag säga en annan person så måste jag säga att jag beundrar Matilda Holmqvist. Hon är så otrolig duktig och har utvecklats mycket, en helbra tjej verkar hon vara dessutom!"

Det gjorde nog min dag! Tack!

Det finns några som har frågat vad jag har gjort med min fot och varför jag har gått med kryckor nu i tre veckor (vilket jag slutade med för ett par dagar sen, jippi!)
Jo, det var nämligen så att jag cyklade i en nerförsbacke och halkade in med foten i framhjulet. Jag skrapade bort hud och underhud fram till köttet, på ett område som var ungefär 5x4 cm.
Hade såret inte läkt som bra som det gjorde i början hade jag mest troligt fått göra en hudtransplantation, men som tur var: såret läkte fint och nu kan jag gå! Dock har det ytteraste lagret hud inte kommit tillbak riktigt än, men en dag kommer den finnas där.
Här finns en bild, som jag valde att länka eftersom det säkert finns någon som inte tycker om sånna här bilder.

Så nu vet ni vad jag har ägnat halva sommarlovet åt att göra (nämligen sitta still, sitta still, sitta still... eller åtminstone försökt sitta still, haha)

Tack för alla underbara kommentarer från er, jag förstår inte hur jag ska kunna svara på dem alla till hösten.
Just för tillfället sitter jag i Kainulasjärvi, hemma hos Ellen. Just nu är hon och Alex ute med hästarna.
Hmm, vad kan skrivas egentligen? Har haft en trevlig helg! So far, so good!
Åker hem imorgon klockan 06.40.

I övrigt har början av sommarlovet varit bra och om det inte hade varit för den kyliga blåsten och solen som gömde sig bakom molnen, hade det varit perfekt!
Har gjort en hel del, först och främst tagtit det lugnt under förmiddagarna, och sedan varit in både till Kalix och umgåtts med Hilda. Har badat i älven, ridit hästen Emil, tränat söta lilla Loppan och cyklat säkert minst 1,5 mil varje dag. Hade också en trevlig kväll på berget Raggdynan, dagen innan midsommarafton.
Ah, sen under tredje eprioden ska jag bara jobba nio dagar, nio dagar under hela sommarlovet. Är det skönt eller skönt?!

Jaha Åsah, nu har du fått din uppdatering! ;-) Förhoppningsvis blir det fler!

Återigen en gammal bild, vilket beror på att jag inte har hunnit ladda upp någon av mina egna bilder på bloggen de senaste dagarna. Hoppas ni förstår mig, men i morgon dyker det nog upp desto fler hoppas vi!