Nu kommer det, tyvärr, att bli väldigt få inlägg den kommande tiden. Och med den kommande tiden menar jag i stort sett fram till dess att jag tar studenten, för det är så otroligt mycket saker som ska göras innan dess.. Inte bara plugg och prov utan även att umgås med vänner, fotografera.. Ja, så sjukt mycket helt enkelt som jag vill hinna med och att ta hand om bloggen får mig att känna tidspress. Det är trots allt sista året med mina klasskompisar, oavsett allt som hänt så är det trots allt de sista veckorna jag har kvar med dem och jag tänker ta mig tid att hinna umgås lite innan allt är slut.
Haha, hur som helst, jag uppdaterar någon gång när jag har tid och vill ni nå mig, skriv inte här på bloggen utan maila mig på [email protected]

Tusen kramar på er underbara vänner, ser fram emot när jag har tid att engagera mig i bloggen igen. Kram kram!

Mitt i allt har jag börjat tänka mer på det här gällande att starta eget företag..

Har ni tips på hur man går tillväga när man startar eget? Andra tips gällande eget företagande?
Anser ni att det behövs fler fotografer än de som redan finns?
Och hade du kunnat anlita mig som fotograf eller har jag inte den stil på mina fotografier som du önskar?

Jag vill hör alla åsikter, och jag hoppas att de är hundraprocentigt ärliga. Ge mig gärna tips och trix för hur jag på bästa sätt kan marknadsföra mig själv. För mig är det väldigt viktigt, och roligt, ifall du säger vad du tycker! Finns det något du vill säga i konstruktiv mening så är det också okej, jag vill utvecklas och det är mitt mål med fotograferandet!

Tusen tack för att du tog dig tid att läsa, ni får ha en fin dag!

Fick just en kommentar på bloggen från en tjej som heter Hannah Larsson. Hon är ordagrant en grym fotograf och om jag ska vara ärlig så är jag lite avundsjuk på henne för att hon besitter en talang som verkar vara medfödd, de bilder jag sett från det att hon var 11 och upp till hennes nuvarande ålder - 15 år, så har hon haft en stor talang för komposition och känsla samt kreativitet.

Det jag ville säga med det här inlägget var att Hannah har skrivit ett så otroligt fint inlägg om mig på sin blogg.. Blir varm i hjärtat av att läsa det, känns otroligt roligt att någon blir så inspirerad av mig. Det som värmer allra mest är att hon har tagit sig tid att skriva texten och leta upp bilder som jag har fotograferat. Tack Hannah, du förgyllde min dag med ditt inlägg!


Klicka här för att läsa inlägget!

Jag drömmer mycket, eller lite, beroende på hur man ser det. En av dessa drömmar tänker jag förverkliga under år 2011, då jag efter gymnasiet (jaaa! Jag tar faktiskt studenten den 10:e juni!) planerar att starta eget företag som fotograf. Det är något jag vill jobba med under ett par år, det hade varit underbart och väldigt nyttigt. Jag har hela livet på mig att plugga, och eftersom att jag redan nu känner mig skoltrött är det nog inte det smartaste att hoppa på universitetet direkt.

Det är kanske någon som undrar vad jag gör för projektarbete, så trots att jag har skrivit det tidigare för någon månad sedan skadar det ju inte att uppdatera lite om vad som händer på projektfronten!

Mitt projektarbete är en fotobok om djurens betydelse i vården, och till den har jag intervjuat 5 olika personer som har ett handikapp, en sjukdom eller liknande, som har fått stor hjälp av ett eller flera djur. Bland annat har jag intervjuat en tjej med narkolepsi, som har en hund som har betytt mycket för henne. En pojke har en servicehund som har hjälpt honom väldigt mycket. Nu börjar mitt projekt närma sig sitt slut, alla bilder och snart alla texter är färdiga. Nu ska jag fixa innehållsförteckningar och annat smått och gott, innan boken beräknas färdig den 30:e november. Jag ser verkligen fram emot att skicka iväg en beställning och trycka upp min fotobok, det ska bli en riktig fröjd att se att allt arbete jag har lagt ned har resulterat i något som intresserar mig!

Här har ni mitt omslag till fotoboken, det är inte riktigt färdigt än... Den är helt kvadratisk, så tjejen och katten kommer att hamna på framsidan medan kattungen hamnar på baksidan. På baksidan kommer jag även ha en kort text som beskriver vad boken handlar om. Åh, jag längtar verkligen till dess att fotoboken ligger där i brevlådan och bara väntar på att man ska kika i den! Nu ska jag fortsätta jobba vidare med den, så den blir klar nån gång ;-)

Det här händer inte ofta, men jag tänkte faktiskt skriva lite kort om vad jag tycker om Idol. I vanliga fall brukar jag inte se Idol, men förra helgen när jag var hos min underbara vän Hilda så tittade vi på programmet under fredagkvällen... och EN av artisterna föll mig direkt till hjärtat - nämligen Linnea!

Det som verkligen tilltalar mig med henne är att hon är unik, hon vågar vara sig själv! Jag älskar hennes sätt att röra sig på scenen, jag är fascinerad av hennes röst. Några av er kommer kanske ihåg att jag har nämnt att jag inspireras av en hel del olika saker när jag ska fotografera, det kan handla om film, tidningar, andra fotografer - och personer som Linnea är en oerhört stor inspirationskälla och driver mig till att bli ännu mer unik än jag redan är! Hon är inte bara unik i scenspråk och sångröst, hon verkar vara en glad och positiv tjej som verkligen utstrålar något speciellt.
Jag är djupt tacksam över att personer som hon finns och förgyller vår dag med det hon är så bra på!

Och när jag skriver det här vet jag att alla ni är unika när det gäller något, precis varenda en av er! Tusen tack för all den variation ni ger världen, ni är inspirationer bara för att ni är ni.

Ha en superfin fredagskväll! Kram!

Jag vill bara skriva att jag har världens finaste läsare! Det är alltid lika underbart att logga in på bloggen och läsa vad ni har skrivit, för varje gång förgyller det min dag och ger mig ett leende på läpparna. Det är flera gånger jag har sagt högt för mig själv "jag har verkligen de bästa läsarna någonsin!" och jag menar det verkligen! Tusen tack för att ni följer min blogg och är er själva!

Vill även passa på att tacka för alla underbara gratulationer från igår! Det värmer så oerhört att se era fina ord som fyller flera sidor. Det är underbart, tusen tack!

Några undrade också vad jag fick i födelsedagspresent igår, och som jag redan skrivit fick jag ett objektiv (Samyang 85mm f/1.4), en jättefin blomma, fotoalbum, en bok som heter "Photos that changed the world" samt ett par pyjamasbyxor. Jag är nöjd och glad över de fina presenterna, för mest av allt betyder ju ändå vänner och familj och att de gratulerar en...

Senare idag kommer det upp ett par bilder från min fotografering med Hilda i helgen... Nu får ni längta lite grann ;-)

Livet är verkligen fantastiskt - ja, jag vet att jag har sagt det förut... Men det är så! Jag tänkte ägna detta inlägg åt att skriva vem jag är, det kan ju alltid vara roligt att läsa för någon som inte har något för sig!

Som du säkert vet heter jag Matilda, men jag har inget andranamn. Som liten bodde jag på en bondgård, sedan flyttade vi till Norge och slutligen till ett hus vid Kalixälven där vi skaffade ett par får. Ett av lammen som föddes ett år blev mitt flasklamm, jag kallade henne Sally. Många vet om att jag har sex yngre bröder och tre äldre halvsyskon och brukar ofta komma ihåg mig just därför. Min yngste lillebror var ungefär ett och ett halvt år när vi flyttade till Piteå, så vi har bott här i snart sex-sju år. När vi skulle flytta var jag verkligen ledsen, för jag skulle sakna mina vänner och allt som hade med mitt liv att göra. Mest av allt skulle jag sakna djuren och min bästa vän, Hilda. Nu när jag tänker tillbaka inser jag att jag egentligen har flytten att tacka för mycket, men kanske inte allt. Om vi inte flyttat, hade jag börjat läsa naturvetenskap då? Hade jag blivit fotograf? Viljat bli barnläkare? Ingen kan säga, men en sak är säker, jag hade inte varit den person jag är idag. Hade antagligen aldrig startat denna fotoblogg och därmed aldrig lärt känna många underbara personer som just fotograferingen har fört in i mitt liv. Tack fotograferingen!

Än är jag inte riktigt tillfreds med mig själv, men jag tar det steg för steg och jag vet att en dag kommer jag att vara där! Och hur vet jag det? Jo, jag har gått så långt under två år att jag inte kunde tro det tidigare. Jag har förändrats, utvecklats, vuxit helt enkelt. Och för mig betyder det oerhört mycket, att jag är den jag är, och att jag ständigt utvecklas! Jag tål att ta kritik (gärna konstruktiv kritik) av just den anledningen - jag vill utvecklas.

Som jag ofta brukar säga: Allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid!

Denna bild var den första som jag laddade upp på bloggen, och enligt mig visar den hur mycket jag utvecklats, men också hur mycket av den jag är nu fanns redan då.

Jag hittade ett dokument på datorn från 10:e juni förra året och jag konstaterade fort att jag måste ha mått ganska dåligt tidigare. Det var rent utav ledsamt att läsa igenom vad jag hade skrivit, för jag kommer ihåg alla de där känslorna och hur mycket jag tyckte illa om mig själv (rentav hatade i vissa stunder).
Enda anledningen till att jag kan förstå att jag mådde dåligt då är att jag mår otroligt bra nu! Skillnaden mellan då och nu är att jag var en duktig skådespelerska och spelade den där livsglada personen tidigare, vilket jag inte gör längre. Idag är jag en person med äkta livsglädje, som försöker utvecklas hela tiden! Att skaffa nya kompisar kan vara det som krävs för att man ska inse att man umgås med personer som får en att må dåligt. Jag var duktig på att spela glad, men ju längre jag spelade glad - desto djupare ned sjönk mitt humör när det väl sjönk. Jag hade "svarta" perioder då jag hatade mig själv och alla de egenskaper hos mig som jag klassade som dåliga. Ofta var jag väldigt ledsen över hur jag var som person och framförallt var jag ledsen för att mina vänner inte förstod att jag mådde dåligt. När de väl förstod så lät det så fel och då blev allt bara värre.

Men som sagt, ibland krävs det helt nya personer i ens liv som får en att förstå att man duger precis som man är. Personer som får en att stå upp för sig själv och säga emot när något känns fel. Jag kommer ihåg var min gräns gick, gränsen mellan att må dåligt och att må bra. Jag kommer nog allid komma ihåg den, för det var första gången jag sa emot och verkligen menade det med hela mitt hjärta. Tack vare mitt mod just då, och tack vare stöd från vänner, passerade jag den där gränsen och gjorde något som jag nu mår otroligt bra över. Jag jobbar med något som får mig att skina som en sol varje gång jag bara tänker på det, och jag får känna all denna ÄKTA glädje för att jag vågade stå upp för mig själv.

Det finns ingen vits med att ljuga för sig själv, varför må dåligt över något man inte behöver stå ut med? Man lever livet en gång, så det är lika bra att ta och göra det man vill nu på en gång. Det finns inte ett enda ögonblick som ser ut precis som ett annat och det är du själv som gör valen. Gör dem för din egen skull och gör dem inte när det är för sent! Alla så kallade misstag är egentligen bara erfarenheter.
Det är bättre att ha försökt och förlorat, än att inte ha försökt alls. Försöker man inte finns det inte minsta möjlighet till att vinna.

Två bilder som föreställer samma motiv med samma ljus, men vinkeln och fokuset har gjort att dessa två bilder är helt skilda upplevelser. Ingen av dem är mer rätt eller fel, för båda är en bild i sig.

Fotografering är för mig ett sätt att se och uppäcka världen. Genom sökaren blir allting plötsligt nytt och intressant. I mina ögon blir världen en ny plats jag aldrig tidigare upplevt och för mig går fotograferingen ut på att fånga den känslan - känslan av att se något som ingen annan tidigare sett.
Det handlar inte om att fotografera en bild precis så som du ser den, och som alla andra ser den också för den delen. "Böj på knäna" eller "sträck på benen" är kanske ett av de vanligaste och bästa tips man kan få, men det är få som vågar ta steget längre och nyttja det tipset fullt ut. Testa! Se ditt motiv från flera olika vinklar.

Mitt mål, varje gång jag fotograferar, är att ta en bild som ingen annan tagit förr. Det finns så många bilder från olika fotografer som påminner om varandra och det är just det mönstret jag vill bryta.
När jag har kameran i handen går mycket på automatik, men en sak som aldrig gör det är mitt tänk när det gäller att komponera bilden. En bild behöver inte komponeras "rätt", de ska inte alltid följa alla regler. Har ni hört ordspråket regler är till för att brytas? Det är precis vad du ska tänka när du fotar - du ska bryta reglerna eller göra något extremt när det passar i bilden.

Jag vill ge DIG en utmaning: fotografera en bild och föreställ dig den i huvudet, men när du fotograferar ditt motiv så väljer du de regler som är tvärt emot de regler du först föreställde dig. Låt oss säga att du ska fota porträtt på din vän Elin, du vill fota med en vinkel underifrån och använda dig av gyllene snittet. Fotot du föreställer dig ska vara taget i medljus med hjälp av en reflexskärm. Dessa regler ska du bryta mot och det gör du genom att fota i motljus, men du kan fortfarande använda dig av en reflexskärm för att lätta upp ljuset. Vinkeln du väljer är rakt på Elins ansikte och du fotar henne helt centrerad i bilden. Skärpan kanske du placerar på hennes långa ljusa hår som fladdrar i vinden, och inte hennes mörkbruna ögon.
Då har du gått ett steg mot att se allt på ett helt annorlunda sätt.

Det enda sättet att utvecklas, enligt mig, är att vara extrem och förstärka alla effekter du kan både när du fotograferar och redigerar. Till slut lär du dig hitta en balans. Man lär sig av att göra misstag och genom att testa göra något helt nytt. Fotar du bara samma vanliga porträtt på din vän Elin så rör du dig inte framåt i din egen utveckling. Det kanske inte ens är porträtt du ska fotografera för att förbättras inom porträttfotografering. Kanske är arkitektfoto det bästa sättet för dig att lära dig se hur ljuset faller och hur skuggor bildas. Think outside the box. Gör något extremt och hitta dig själv och din personliga stil i dina foton, för alla är vi unika.

Tankarna i det här inlägget är mina och jag dömer bara efter mig själv, ingen annan än jag själv ska tvingas leva upp till vad jag tycker och tänker. Läser du det här inlägget så läser du alltså mina åsikter och kan få en uppfattning om min livsbild, ingenting annat. Sedan är det upp till dig att ha dina egna åsikter.

Man dras lätt med av andra personer, hur mycket man än önskar att man inte gjorde det. Man måste kämpa för att inte följa med strömmen - och det handlar inte bara om att kämpa en gång utan att ständigt kämpa.
Är personer runtom en sura, irriterade, nedstämda, hur lätt är det inte då att man själv sjunker nedåt?
Ser personer runtom en enbart hinder och inte möjligheter, är det konstigt om man själv också börjar se ens begränsningar?
Nej, det är det inte. Och vill man inte se hinder på vägen måste man alltid vara vaken och aldrig låta såna tankar nästla sig in i huvudet. Det kan nästan liknas med ett vägskäl - antingen den mindre glada vägen, eller så den glada vägen. Av någon anledning är den mindre glada vägen betydligt lättare att svänga in på och fortsätta längs, trots att man i själva verket inte mår bättre av det. Att vara glad är oftast inte lätt, man måste verkligen ha styrkan för att vara glad en längre tid, och det tycker jag är lite konstigt. Varför ska det vara så svårt att vara glad? Varför dras man lättare till de dystra tankarna?
Jag antar att den frågan aldrig kommer få ett entydigt svar.
Vissa personer mår inte bättre av att vara glada och tänka positivt. Människor har en otroligt stor variation och vi är något oerhört olika. Den person jag försöker sträva efter att vara är en positiv och glädjande person som inspirerar andra bara genom att vara mig själv. Det jag har upptäckt är att det inte är lätt, man påverkas så lätt av ens äkta, samt påstådda, vänner.
Min sanning är den att jag mår bättre av att vara glad, att glädjas åt livet och alla möjligheter, långt mer än att gråta över hur dåligt livet är. Tack vare glädjen har jag funnit mer energi, mer ork att stå ut med allt som skulle kunna få allt att gå helt åt skogen. Och jag blir less av att höra att det sätt jag tänker på är fel sätt. Finns det något rätt eller fel? Vad är egentligen rätt,  och vad är fel?

Det gäller precis samma sak när det handlar om kläder och mode. Det finns så många personer som hånar andra för att de inte klär sig på ett specifikt sätt. Jag är avundsjuk på dem som vågar vara sig själv och klä sig i de kläder som de tycker om, på de personer som uttrycker sina åsikter och vågar sitta ensam i matsalen istället för att umgås med personer som får en att må sämre. Men vet ni vad? Det ger inget att vara avundsjuk, man ska inte jämföra sig med andra utan istället göra det där som man är avundsjuk på någon över.

Jag ska nu börja märka ord. Säger jag att jag är kass på något, då ska jag gå in för att förbättras. Det du kan drömma om kan du också göra!

Tydligen kom jag över internet snabbare än anat. Är i Göteborg hos min syster och jag har haft en superhärlig dag med väldigt god mat! I morgon beger vi oss till Köpenhamn för att åka vidare till Amsterdam, så jag kan väl egentligen säga att det här är mitt sista inlägg för denna resa.

Jag känner mig trygg.. I mig själv, i den omgivning jag har valt, i mina val. För bara ett par veckor sedan kände jag mig osäker, så otrygg - jag visste inte riktigt min plats och jag trivdes kanske inte med personen jag var då, vad vet jag? Sen dess har så mycket förändrats, jag har lärt känna mig själv på ett helt annat sätt och för första gången är jag nöjd med precis allt jag gör (om det inte är något riktigt dåligt, något riktigt hemskt man gjort gentemot någon annan - det är aldrig okej..)
Ibland kanske man presterar mindre bra eller gör något man kanske i efterhand ångrar, men ett val är ett val och det går inte att ångra. Man ska vara nöjd över sig själv, oavsett vad. Och det är jag just nu och fråga mig inte varför.. men det har hänt mycket i mitt liv den senaste tiden - nej, det händer mycket i mitt liv just nu!


Jag är glad att jag är den jag vill vara, för det är precis vad jag är just nu! Varför orka bry sig om man vet att personer pratar skit om en? Huvudsaken är väl ändå att jag trivs i mig själv och att de personer, vänner, jag umgås med får mig att må bra? För mig räcker det i alla fall.

Tecknade under jullovet. Mobilbild.

 

Mitt namn är, som de flesta redan vet, Matilda. Jag är 17 år gammal och bor i Norrbotten, närmare bestämt i Piteå. Mina klasskamrater kallar mig pluggis, men jag personligen håller inte med - jag är bara väldigt envis när det gäller plugg och har lätt för att lära. Jag anser att man ska ha sina mål satta högt, för då är sannolikheten större att man tar sig långt även om man aldrig uppnår sitt mål till fullo. Hemma har jag sex yngre bröder som jag på somrarna slipper då jag ibland åker ensam till stugan. Dock är jag tacksam över att ha många syskon.. har väl hänt ungefär två gånger under mina sjutton levnadsår att jag tänkt det, jag har nämligen lärt mig ta ansvar.

 

Jag springer mer än gärna runt med kameran i handen, vilket nog de flesta har kunnat konstatera här på bloggen. Porträttfoto, eller människor överhuvudtaget, är det genre jag tycker allra bäst om. Jag har fotat sen år 2006, tror jag.. Får jag den frågan svarar jag alltid annorlunda varje gång, haha! Mitt motto när det gäller fotografering är att alltid gå mot strömmen för att upptäcka nya sätt att se. Annorlunda är bra! Hmm..

 

Mer intressant fakta om mig är;

- jag har varit vegetarian i 5.5 år, har dock börjat smaka lite kött nu..

- tänker (oftast) positivt och tycker att man kan lära sig av både bra och dåliga erfarenheter!

- trivs på mitt rum och njuter av tystnad!

- älskar att känna/lära känna nya personer som är glada och ser lättsamt på livet..

- och drömmer just nu om att spara ihop pengar till en resa någonstans söderut (någon här vet kanske vart!)

Är det något mer ni vill veta, fråga så ska jag svara i ett inlägg! 

Ibland måste det hända hemska saker för att man ska förstå hur mycket livet egentligen är värt. Och nej, det har inte hänt mig något, men jag har plötsligt insett hur snabbt ens liv kan förändras. Hur vill man bli ihågkommen, om något skulle hända? Som den där glada personen med ett leende på läpparna hela tiden, eller den där som satt tyst och inte vågade säga något? Jag kan inte bara sitta här och inte göra något, jag blir rastlös. Livet är till för att levas och det fullt ut. Varför ska man gå och grubbla över småsaker som i helheten är betydelselösa, när man istället kan se hur toppen livet är? För till nittionio procent är det var livet är, det är fantastiskt. Det är vad man själv gör det till. Och åtminstone jag vill leva och vara glad, skina av glädje och ge den där glädjen till de runtomkring mig. Det är mitt mål, att strunta i de där gränserna som mitt inre omedvetet har satt upp. Jag vill inte vara den personen som ångrade att jag aldrig gjorde något, jag vill hellre ångra att jag gjorde bort mig riktigt ordentligt. Hellre att skratta åt något pinsamt, än att gråta av tristess. Från och med nu ska jag trotsa den där sidan av mig som säger "var tyst nu, de vill inte höra vad du har att säga" eller som säger åt mig att det är tryggare att sitta hemma i soffan än att umgås med personer man kanske aldrig tidigare träffat.

Livet är nu, det är inte vad som hände igår och det som händer i morgon. Vem vill du vara egentligen? Fundera och se sedan till att faktiskt leva upp till dig själv - skit i vad alla andra tycker och tänker! Nu är det bara du som verkligen spelar roll. Do it!

Vissa perioder i livet är roliga, andra mindre roliga. Dock har allting ett värde eller en betydelse, tror åtminstone jag. Utan det tråkiga skulle vi inte uppskatta det roliga på samma sätt, för då skulle de glada stunderna bara vara helt normala för oss.

I morse läste jag en reklam när vi rullade förbi busstationen i Piteå och där finns nog den enda riktigt vettiga reklamen jag har sett på väldigt länge.
"Med båda fötterna på jorden tar man sig ingenstans" och det är så sant så sant. Kanske ska man inte vara så envis med att försöka att aldrig testa på något nytt, precis som jag alltid gör (jag är rädd för att testa på något nytt). Det där borde jag följa mer egentligen, och så smått gör jag också det. Under det gångna året har jag gjort och testat på mer än vad jag egentligen trodde att jag skulle göra. Och jag fortsätter minsann kämpa!

Ta nu och ägna ett par sekunder, minuter, timmar.. ja, inte dagar och helst inte månader, åt att fundera över vad du vill testa på för något nytt de kommande veckorna. Och se till att få fingret ur och verkligen göra det också! För det känslan är faktiskt obetalbar, att bli stolt över vad man gjort och dessutom att ha testat på nåt nytt. Och lägg på minnet att det inte behöver vara något stort du gör, det kan vara något så simpelt som att ägna en halvtimme efter skolan åt att plugga matematik istället för att titta på tv. Lycka till och kör hårt!

Jag tänkte ta och skriva lite nu, så ni som inte tycker om längre texter kan lika gärna sluta nu. Kommer avsluta texten med ett par foton, så bläddra dit istället.

I alla fall, jag är väldigt förväntansfull inför detta år, det finns så mycket som kommer hända. Jag kommer börja trean och då är det inte länge kvar innan jag tar studenten. På det stora hela vet jag ungefär vad jag vill göra efter studenten, men det ska jag väl inte tänka alltför mycket över när det trots allt är ett och ett halvt år kvar innan jag står där.
Sedan känner jag att det här året kommer att bjuda på andra och mycket roliga saker, bland annat kommer jag hitta på något väldigt roligt under påsklovet, vilket ni lär få veta precis vad det är senare.
Åh, jag vill bara göra allt roligt nu! Och detta år har jag bestämt mig för att resa, umgås, ha roligt. Verkligen njuta. Jag kan ju fortfarande tänka på skolan och satsa på betygen som jag hittills gjort, för det är inget fel med det tycker jag. Min känsla säger mig att det här året kommer en ganska stor förändring ske. Nu ska här bannemig hända något.

Och sedan har jag bestämt mig för att börja med Projekt 365 igen, och jag ska fota varje dag även om jag så ligger på dödsbädden! Varje söndag kommer jag uppdatera med ett inlägg innehållande veckans sju foton. Det här blir grymt tror jag!

Mitt motto är fortfarande Allt är möjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid och det är sant. Ska bygga upp mitt eget självförtroende och min självkänsla, ska peppa mig själv och framförallt andra, vill få alla runtom mig att känna glädje och en positiv anda. Självklart är livet skit ibland, alla sitter man i den sitsen någon gång, men känslan av att få uppleva de där glada stunderna betyder så mycket. Och de stunderna vill jag se till att finns oftare än stunderna då livet är skit. Fick just en fotoidé som jag inte kommer kunna slutföra på många år, men när jag väl gör det... då ska jag visa glädjen. Det är vad jag vill göra med mitt liv - visa glädjen i alla de former, visa att den finns även bland ledsna. Vill också att människor ska se all sorg som finns, all ensamhet, men man ska aldrig glömma bort hela bilden. Glädje, kärlek, hopp.... allt det finns runtomkring oss, hur mörkt allt än ser ut. Och det är något vi måste lära oss att se och inte bara ignorera.

Kram på er alla!

Jag och min lillebror Isak, alltid lika söta, eller hur? Haha.

 

Idag har jag suttit med fysiken... På tisdag vecka 52 har jag nationella prov i fysik A, den kurs vi har haft under 1,5 år. Satsar självklart på ett högt betyg - vill man bli barnläkare/veterinär måste man kämpa, och that's it!

Sen fick jag mig ett paket på posten idag och det innehöll en reflexskärm á la Tvspelsweb.se. Kul, här ska det experimenteras!

I övrigt händer mig inte vidare mycket, bortsett från att jag just nu är lite trött på skolan, men kanske inte själva pluggandet i sig, utan snarare kompisarna. Har råkat hamna i en sits där jag är i kläm mellan ett par otroligt schysta vänner. Tidigare har det varit väldigt bra kompisar, men nu har de förändrats åt varsitt håll (enligt vad de själva säger…)
Kanske är det bara jag, men jag hatar att vara i kläm. Tycker det är otroligt svårt att alltid behöva fundera över vad man säger och gör, då mina vänner inte umgås särskilt mycket och kanske inte alltid har positiva tankar om varandra. Självklart är det sånt som händer, att vänner blir för olika och helt enkelt inte umgås lika mycket längre, men för mig personligen är det ganska påfrestande. Har varit där förut och då har det alltid slutat med att jag har valt en sida till sist, att det blev för jobbigt att vara den där… som gick emellan och alltid var osäker över att såra någon av de båda parterna. Men nu känner jag att jag inte vill välja en sida, för jag tycker att båda sidor är helt fantastiska på sina sätt. Jag trivs så bra med båda. Just nu känns det som ett velande fram och tillbaka, och det gör mig trött.
Jullovet är i alla fall snart här, och det bör väl ge mig ett andrum. Vi får se vad framtiden har för planer, man vet aldrig vad som händer! Hoppas dock att lösningen för alla blir den bästa.