Slänger upp lite foton från den här veckan, som ni kanske har sett. Drar till stugan på sportlov nu och tänker verkligen njuta av livet! För det är verkligen underbart vid denna tidpunkt. Okej, lite trött är jag väl, men vaknade klockan 6.59 eftersom jag skulle hinna föra över bilder till datorn och sedan packa för resten av veckan.

Jag kommer nog inte sitta överdrivet mycket vid datorn, men för att ni inte ska tröttna helt kommer jag slänga upp ytterligare ett par porträtt från den här veckan, fast under sportlovet förstås. Haha.

Ha ett underbart sportlov eller en underbar vanlig vecka!

Jag bär alltid omkring på dessa negativa tankar, men jag gör ett val: Antingen tittar jag på dem och blir nedstämd, eller så glömmer jag dem för stunden och njuter av livet.

Dagens negativa och nedstämda tankar:

Den här dagen var den sämsta någonsin. Vi hade engelskaprov och jag tycker inte att det gick bra. Jag gjorde säkert jättemycket fel, det kändes så.
Sedan ser jag så himla dålig ut också, trött och sliten efter en jobbig skolvecka. Sedan måste jag gå upp i vikt, jag är alldeles för smal! Jag har inte känt mig glad på hur länge som helst. Jag känner mig stressad för efter lovet har vi en massa saker som händer i skolan, debatt, prov och sedan kommer vi köra traktor och jag är så himla dålig på det! Jag kommer säkert köra sönder något, det är sånt som alltid händer mig. Sedan har vi friluftsdag, det känns inte heller särskilt kul. Jag älskar att vara ute, men då vill jag vara det i stugan och åka miniskidor i backen uppe i skogen. Det skulle aldrig gå på kåbban. Mina kompisar är inte heller särskilt glada, de är alltid så negativa och ser allt så himla dåligt. Jag ger snart upp mitt liv, det är inte värt att leva. Det är verkligen uselt. Mitt liv är så tråkigt, usch.

Sanningen är att jag ibland tänker sådär. Då mår jag inte särskilt bra och känner mig inte vidare pigg. Men utan det negativa kan man inte uppskatta det positiva.

Idag har jag ställt om mina tankebanor och vänt om allt till positivt när jag pratade med söta Agatha som verkligen gör livet värt att leva när hon kommer med sitt glada leende. Det är verkligen värt att vara glad. Man får så mycket mer energi till att göra allt. Om man ska tänka på skolan så kan jag tala om att plugget blir lättare det också!

Vad trevligt det är när solen är uppe på dagarna och sprider ljus omkring sig. Det var ett tag sen. Nu är det lov till sist, det ska verkligen bli skönt att komma i form igen nu efter skolan. Få slappna av. Jag ska inte ens öppna skolböckerna under lovet. Då ska jag njuta av fotografering dagarna i ända. Fotografering är verkligen underbart!
Idag fick vi tillbak matteprovet och jag är nöjd över resultatet. Det är verkligen trevligt att få le och skratta, det har varit lite av den varan de senaste dagarna. Sedan blir jag friskare för varje dag som går, även om jag är lite hostig och förkyld än. Men sånt går över och det är ju inte hela världen om jag är sjuk ett par dagar, eller hur?
Sedan hade jag träningsverk i benen idag, haha. Aningen otränad eller vad? Fast det är skönt, då vet man att det ger något att springa runt i gympahallen.
Har ni testat yoga någon gång? Det är mycket uppskattat av mig. Känner mig alltid lite extra pigg när jag kört yoga.
Jag ska nog fota snart, upptäckte hur läckert ljus som kommer in genom persiennerna. Skulle bli läckert om man ser ett ansikte i det där ljuset. En mörk bild och små ljusa detaljer, ögonen då till exempel. Jag tycker om mina ögon, de blir ganska snygga i ett visst ljus, haha.

Hoppas ni får ett underbart sportlov och för de som börjar skolan igen på måndag, njut av att umgås med era kompisar!
Speciellt ni i klassen, kom tillbak efter lovet och var på topp. Det ska jag åtminstone.

Idag fick vi tillbak matteproven. Jag är nöjd.

Men det var flera som inte var det.
Jag förstår bara inte, om det nu gick dåligt, varför se det som slutet av allt? Vi har inte ens kommit halvvägs genom våra liv och redan ger vissa upp.
När det går dåligt för mig ser jag det istället som en bra början. Jag har möjligheten att förbättras, jag har ju hela livet på mig!
Om jag hade fått G på det här provet så hade jag varit nöjd över min prestation. Jag hade förstått att jag måste repetera mer till nästa prov, just för att jag är en sån individ som inte lär mig allt direkt. Det är här många ger upp.
Istället för att tänka det som en utveckling sätter de ett stopp för allt. De kan inte lära sig av sina misstag. Om alla bara börjar titta så ser de så mycket mer. Alla kan, om de vill, lära sig av sina misstag. Man måste bara börja inse det.
Gick det dåligt med ekvationerna, ja, då får jag helt enkelt repetera extra mycket ekvationer till nästa prov. Det är ju inget mer med det. Det är bara ett prov och hur många prov kommer vi egentligen ha innan vi går ut ur skolan?
Det var på högstadiet jag fattade att jag var en sån individ som inte kan bara jag tittar på det en gång. Jag måste plugga och repetera, jag måste förstå vad jag gör. Jag känner mig själv och vet att jag måste repetera, då gör jag det också!

Lär dig av dina misstag istället för att tro att det är jordens undergång. Spring inte från dina problem, ta fatt i dem och gör något åt dem.

*Det är inte så lätt som det låter, men när man väl har kommit över gränsen och förstår vad den betyder så går det mycket lättare. Det är skillnaden på lätt och svårt. Man gör det så svårt som man själv tycker att det ska vara. Jag föredrar att allt ska vara lätt och då blir det lätt. Vill du ha göra något svårt, tänk då att det är svårt. Det är ditt val.

Tack Tilda för att du skrev till mig!

Mina foton finns nu att beskåda i tidningen Digitalfoto. Till och med två foton på mina bröder.
Trots att jag är pank måste jag köpa tidningen nu, haha. Mamma får sponsra lite.

Idag en händelselös dag. Längtar till lovet. Frihet. Ute. Luft. Och så Hilda förstås.

Kl 20.15
Jaha, när jag kom hem var jag inte riktigt på humör för att sätta mig vid datorn och det var lika bra. Satte mig istället och kollade igenom fysiken för att veta vad jag ska repetera på. Gav upp efter en stund då jag insåg att formelboken ligger i skåpet på skolan.
Gjorde istället en massa engelska och blev nyss färdig. Har ätit också. Idag blev en sån där trist bloggdag, men sånt får ni leva med. *Här blir ett djupt inlägg om mina tankar som jag tycker ni ska ta del av. Och jag som inte skulle vara så personlig nu på ett tag.

Självklart förstår jag om man inte kan vara glad jämt, men man kan försöka och inte bara streta emot. Får man en fin kommentar ska man ta emot den och känna sig stolt och glad. Hur ska jag annars kunna ta åt mig av de fina kommentarer jag får om inte ni kan ta emot era?
Jag säger ibland dumma saker och då menar jag det inte, men jag är så dålig på att förklara så att det ofta misstolkas. Allt bra jag säger är dock vad jag tycker. För mig är det viktigare att se det positiva i livet, kanske just att få känna glädjen av att åka till skolan just för att där finns kompisar? Eller uppskatta att håret såg extra fint ut idag. Det finns alltid något som kan glädja en. Och man kan förgylla andras vardag också, just genom de där små kommentarerna om att man är duktig eller fin på något sätt. Det gör en glad. Istället för att vi människor ska plocka fram det dåliga, som vi är oerhört bra på. Det är helt enkelt mycket lättare.

Jag är inte den där svaga personen som vissa tror. Alla är någon gång negativ, det måste man vara, men man bestämmer själv när man ska bli positiv igen. Vissa är det i flera år, andra bara ett par dagar.
Jag har vågat putta undan mitt negativa jag, vågat stå för den jag är. Det är det som gör mig till mig. Det är inte musklerna som spelar roll, det är styrkan, personligheten. Jag har vågat och är idag nästan bara den positiva jag, men som idag, även den negativa.
Men om vi inte hade haft den där negativa sidan hade vi aldrig uppskattat den positiva, det är lite som att vi aldrig hade uppskattat kon före båset stod tomt.
För mig är det samma sak med kompisar, om jag förlorar dem så uppskattar jag dem mer än vad jag någonsin har gjort förut och det i sig visar bara hur betydelsefulla vissa är för att jag ska må bra och känna mig glad.

Jag hoppas att du tänker lite extra över vem du är och vad som är så bra med just dig? Vad som gör dig till personen just du är. För du är speciell.

Kl 15.30
Jag är inte glad idag. Varför ska man vara så oerhört negativ? Andra personer som är negativa gör att fler blir det och det är vad som hänt idag. Jag mår bara dåligt när andra blir sura på mig.
Sedan åkte mormor in på sjukhus igår kväll, hon har redan åkt in en gång förra veckan. Stackars underbara mormor.
Lite glädje i skolan skulle pigga upp. Hur roligt är det att vara helt deppig? Det är så jobbigt med sånna som aldrig kan se det positiva i livet eller åtminstone försöka. Det är värt det.
Har man inga mål i livet, hur fasen ska man kunna ta sig fram?!!

- - - - - 

Kl 8.00
Nu känns det som att jag har varit ganska personlig, kanske dax att simma upp mot ytan igen, haha..
Idag har jag med mig kameran till skolan och jag är glad!!

Nu när jag ändå är inne på mig själv så kan jag ju berätta lite om mina tankar jag har just nu.


Varför finns det mobbade? Vem bestämmer att just den personen ska vara det?

När jag tittar tillbak på min gamla klass så ser jag hur dåliga relationer vi egentligen hade. Det var mycket skitsnack bakom ryggen på andra. Jag hörde inte riktigt hemma, jag var aldrig en del av vad de andra gjorde. Jag sågs som smart och många frågade om hjälp i matten och jag var väl ganska bra på att förklara. Sedan var det inget mer med det. När de ville ha hjälp av mig dög det att umgås med mig.
Annars inte.
Jag har nog inte riktigt fattat det där förrän nu.

Vem var det som bestämde att just jag skulle vara den där som inte många ville vara med? Hur kommer det sig? Kanske var det för att jag inte ville dricka sprit som de andra. Jag brydde mig inte så mycket om mina kläder var senaste modet, bara de var sköna. Det tycker jag fortfarande.

Tittar vi ändå längre tillbaka, ändå på mellanstadiet när jag var sådär tio år gammal. Redan då pågick mobbning. Av en liten händelse var det jag som blev offret och de frös ut mig ganska rejält. Det är nog inte många som vet det här om mig, förutom min bästa kompis som jag alltid pratade med om det här. Då ville jag byta skola, jag ville inte längre vara med de som frös ut mig.
När de andra gick omkring med jeans och tyckte det var så häftigt föredrog jag kjolar. Värst av allt var en tjej som var ett år äldre, jag tror att det var hon som såg till att allt det där hände, att jag kände mig så himla dålig just då. Det hemska var att jag ibland funderade över hur mina kompisar skulle reagera om jag dog eller inte fanns, om de skulle gråta.

Jag är så glad att jag alltid har haft en bra kompis, ett stort stöd. Hon har stöttat mig och jag har stöttat henne. Trots att hon är mycket yngre än mig umgås vi fortfarande. Tack för din stora vänskap. Utan dig hade jag aldrig varit som jag är nu...

Det är nog därför jag är så tystlåten och försiktig som jag är idag. Jag vill inte sticka ut. Kan hända att jag försöker vara social och har uppfattats helt fel av min klass, men jag trivs bättre så. Gymnasiet har givit mig en chans att börja om på nytt och det är helt fantastiskt att få umgås med underbara kompisar som uppskattar en. Det är viktigt.
Jag är så glad att jag har fått möjligheten att lära känna andra. Tack för er som alltid stöttar, som alltid piggar upp och får en att skratta. Ni betyder oerhört mycket och utan er skulle jag nog inte vara den jag är nu. Ni vet vilka ni är och ni vet att ni betyder. Det jag skriver är inte något jag bara skriver, det är sanningen.

Det är så härligt att vara på topp i humöret igen. Underbart.
Har haft en supertrevlig dag, något oseriös men ibland behöver man sånna dagar. Kanske är jag lite trött i huvudet eller bara väldigt glad, men idag när Alex skulle rita en gubbe i PS så satt hon där och pratade med mig och helheten (med ritandet och allt) blev så perfekt och jag var tvungen att skratta. Hennes gubbe var så otroligt fin också, verkligen LOVE it!

På väg hem träffade jag Herman och det var verkligen trevligt att få prata med en kille, i längden blir det lite för mycket tjejer även om de är så oerhört trevliga.
Ja, för er som inte vet vem Herman är så är han den enda killen i min gamla klass som man kunde prata seriöst med.
Det visade sig att han har jättemycket prov, han går NV på Backa. Vi pratade om min klass, hans klass, lärare, prov, allt möjligt, i typ 50 min ute i kylan. Det är roligt att prata med någon och se vart de andra i gamla klassen rör sig, hehe.. Kallt, men värt det!
Han tycker att jag har blivit en mycket gladare och mer öppen person. Jag känner det på mig själv också.

Så jag ägnar dagens tanke åt Herman och hans kemiprov på torsdag. Lycka till och det kommer gå bra för dig!

Dagens foto blev på bröderna Måns och Vilmer. Lång slutartid och blixt gav den här bilden när de satt framför teven och inte uppmärksammade kameran.
Enjoy.

Ja, igår kväll kom jag på: OJ, jag har inte fotat något idag. Pga förkylning sov jag bort större delen av dagen. Lika bra att förklara vad som finns på bild eftersom ni måste lida med att se det här fotot nu. Tog nämligen inte något annat.
Använde blixt och lång slutartid. Mitt täcke är randigt och när jag fotat rörde jag kameran lite med vilje. Resultatet.

Jag har ju en drös syskon och alla formar ju mig på olika sätt. Kanske kunde vara kul att berätta lite positiva och negativa saker om mina syskon så att ni får en större helhet om mig.



Jag kunde börja med yngsta lillebror Måns.

Han  är ofta glad och han avgudar mig - vem gör inte det? Ibland blir han lite småjobbig när han kommer till mitt rum och frågar en massa och rör datorn trots att man ber honom att vara försiktig, annars är allt heeelt okej. Han hatar när jag kittlar honom för jag är uppenbarligen ganska grym när jag kittlas. Men jag har lärt mig av mina kära halvsyskon Åsah och Albin och såna lärdomar måste föras vidare.
Han tycker oftast om att stå framför kameran och det är med ganska lätt hand man kan få honom att skratta eller göra något annat. Bland annat dansa iförd kjol så att man får ställa ut ett foto på Galleri Kontrast via Pixbox.se, haha.



Jaa, det finns säkerligen en massa positiva saker om Måns, men just nu hör jag honom ner på mitt rum där han står uppe i köket och storgrinar.
Han gråter ofta och blir lätt ledsen. Han är bortskämd och mamma tror honom alltid när han börjar gråta. Han slåss och skyller på de andra, men det gör förstås alla mina syskon utom jag.
Ja, det finns fler negativa saker men man kan ju inte säga allt för mycket, haha.

Jag deltar i Gilraen's fototävling med temat Kyla.
Länkar: Gilraen.se och tvspelsweb.se

Hade en briljant fotoidé i somras som jag inte lyckades genomföra så bra, får försöka igen nästa sommar.
Nu när jag tittar på fotot är jag ändå nöjd. Det är ganska häftigt trots allt!

I onsdags hade skolan innebandymatch och jag fick låna Ellens kamera och fota. Trots att klassen förlorade sina matcher så var det roligt att fota och titta.
Älskar verkligen bruset i bilderna, det blev en så äkta feeling över dem.

TACK Ellen för lånet, det var underbart snällt av dig!

Jag är nog inte den enda som springer när kameran riktas mot sig.
Jag älskar kameran, när jag står bakom den och kontrollerar den. Direkt objektivet stirrar på mig blir jag rädd.

Men jag har funderat och funderat. Okej, kanske inte överdrivet mycket.
Jag kom fram till att personen som fotar är van vid att se mig - oftast - och därför inte ser allt det fula eller dåliga som jag ser.
Allt handlar egentligen om självkänsla. Jag ska verkligen försöka bättra på min egen, det lär behövas!

Bara för att visa att jag har tagit ett steg i rätt riktning finns här en bild som inte jag har fotograferat och som föreställer mig.


Foto: Alexandra Gramner
Fotad ute med lite nyfallen snö i håret. Är förkyld och det syns nog. Men men.
Blev nöjd över ögonen. Alex är en duktig fotograf som lär sig snabbt!

Vackra Elisabet med sin otroliga charm. Vad finns det för instrument hon inte kan spela?

Snyggsöta och galne Agnes med sina vackra ögon.

Nu längtar jag lite till sommaren, kolla bara här så härligt det ser ut. Fotad vid vår stuga. Jag längtar dit. Jag saknar friheten där, naturen. Allt är så vackert. Jag saknar Hilda.
Jag har nyss gjort matteprov och jag satt och kände mig helt borta. Jobbigt. Varför finns förkylningar?
Jag tror det gick ganska bra, kollade igenom och rättade lite småfel jag gjort.
Nu ska jag skriva lite om ergonomi.
Sedan ska jag hem och njuta av en helg på mitt rum, tänker verkligen vara sjuk i helgen och bara ta det lugnt.

Hoppas att alla mår bättre än vad jag gör och till er i klassen: Tack.

Trots förkylning - en massa nysningar och harklingar - så är jag väldigt glad idag. Fast glädjen var större igår. Jag var totalt chockad över valet av startsidebild på pixbox, på ett positivt sätt förstås.

När jag kom hem fick jag dåligt samvete över Alex negativa förvåning över bilden men jag tror att hon faktiskt är ganska stolt över att just fotot på henne finns på startsidan.
Sedan har hon sagt att hon är nöjd, men man vet aldrig. Haha.

Sedan har det dykt upp ett par ganska negativa kommentarer på bilden också och det tycker jag är trist. Avundsjuka tror jag. Åtminstone när man bara förklarar hur dålig bilden är, inte hur den kan förbättras och vad som redan är bra. Men har vant mig vid kommentarer som dem, är dock mest oroad att någon annan (till exempel de som är på bilden) ska känna sig dåliga på något sätt.

Hoppas att alla får en trevlig kväll. Ska plugga lite matte och sedan ska jag seriöst lägga mig och sova klockan åtta. Jag är något grymt trött och ska jag klara av provet imorrn bitti måste jag ha sovit. Vaknade klockan halv fem imorse och kunde inte somna om!

Eftersom inget intressant händer just nu och jag känner mig allämnt förkyld så tänkte jag skriva ett par saker om mig som du kanske inte visste, men möjligtvis anade... (Okej, Åsah vet nog allt och så även Albin!) Foton från denna vecka dyker upp imorgon!

Jag har aldrig druckit alkohol. Kanske svårt att tro, men det är sant. Bättre äkta glädje än berusad, självklart behöver ingen annan tycka som jag och jag anar att det är få som håller med mig. Haha... Tur att alla tycker så olika!

Reste halva jorden runt som tvååring och boken "Små luffare i Latinamerika" handlar om just den resan. Själv kommer jag inte ihåg nästan någonting av resan och det enda minne jag har därifrån är konstigt nog när vi går genom ett plastskynke och Orvar sitter i en sittbarnvagn.

När jag säger något menar jag det. Jag är inte en sådan som säger negativa saker om folk. Självklart skojar jag ibland och är sarkastisk, men det hoppas jag att alla förstår när jag är. Om jag någon gång råkats säga något dumt har jag inte menat det. Tycker bättre om ärliga personer som inte snackar så mycket skit om folk, elelr inte bakom ryggen på sina kompisar i alla fall.

Jag har blivit utmanad. Utmaningen lyder så här:
- Gå in i mappen Mina bilder
- Gå till den sjätte mappen och välj den sjätte bilden i den aktuella mappen
- Släng upp bilden på bloggen och berätta något om den
- Utmana sex andra personer och länka till dem och berätta för dem att de är utmanade


Min familj är kär i det här spelet, Qourine - ursäkta stavningen - och jag tyckte det var väldigt intressant att fota när de spelade. Fotad i mars eller april 2008.

Jag utmanar:
Ellen - ellencharlotta.blogg.se
Camilla - camillasfoto.blogspot.com
Karin - mittfnstermotskogen.blogspot.com
Ulrica - ulricatorning.blogspot.com
Linda - lindakarlstrom.blogg.se
Mikaela - mikaelalundgren.blogspot.com

Jag har något oerhört dåligt självförtroende, eller snarare hade jag. Det var när jag började på högstadiet som jag började tänka i dessa banor.
Jag ställer mig bara frågan: Varför får så många ungdomar dåliga tankar om sig själv? Varför tycker de att de är så fula eller dåliga?
Istället för att uppskatta oss själva börjar man i stort sett hata sin kropp eller sitt utseende och det är så fel. Jag tror det har att göra med i vilken klass och vilken skola man går på. Men mest vem man umgås med.

När man får dessa tankar funderar man inte bara över sitt utseende, man är rädd att man på något sätt ska bli utfryst.
Jag har alltid varit rätt för att bli utfryst, delvis eftersom jag själv blev det när jag gick på mellanstadiet. Det var förstås bara under en kort period, men ändå, man kommer ihåg det.
Det är inte heller bara jag som har tänkt eller tänker tankar om över hur dålig man är, det finns många som klankar ner på sitt utseende och allt möjligt och fortfarande gör det.
Hur som helst, med rätt kompisar kan man bygga upp sitt självförtroende igen. Jag mår mycket bättre nu än vad jag tror att jag gjorde på högstadiet. Tack.

Jag tycker den här bilden är så härlig, en liten explosion ser det ut som. Speciellt om man tittar på ansiktsuttrycken.

I lördags kväll tvingade lillebror Isak, 9 år, mamma att klippa honom. Efteråt var hon alldeles nere.  Nu var det långa, fina håret borta. Isak däremot var glad och sa att hans klasskamrater skulle bli glada över att han klippt sig.


För ca 3 månader sedan.



I söndags, nyklippt.

Har du hittat till hans blogg än? Om inte, så rekommenderar jag starkt att du söker dig dit.
Jag finner inspiration i Jakobs foton och man blir helt klart fascinerad av vad någon kan skapa med kameran.
Han fotar inte bara bra, han visar sann uppskattning när han får en kommentar och utöver det har han bra texter på bloggen.

Jag önskar honom all lycka och jag hoppas att fler hittar till hans blogg!

I början av höstterminen på NV fick vi skriva en novell i skolan på max 2 A4 med minst en förändring i själva händelsen. Den här skrev jag då.



När snön smält bort...

Skolkorridoren sjuder av liv, många pluggar inför prov eller har fullt upp med att diskutera den kommande helgen och därför noterar ingen Wanda som sitter tyst på en bänk och bara vill försvinna och inte återvända. I en stor skola märks det inte om en av eleverna är ledsen eller beter sig annorlunda, på samma sätt som du inte märker om en myra inte tar sig tillbaka till stacken. Rösterna inne i Wandas huvud skriker och klagar och hon har huvudvärk. Hon har fortfarande två lektioner kvar innan skoldagen slutar, men allt hon vill är att åka hem. Bara krypa ner i den varma sängen och upptäcka att hon har drömt alltihop. Wanda reser sig upp och flyttar sig framåt mellan alla människokroppar som rör sig i korridoren och alla ögon som sveper förbi henne. Det är tur, hon vill vara osynlig. Ute viner det i luften, ett klagande läte som banar väg in mellan träden. Löven prasslar och blåser efter flera vindpustar ner till marken. Kylan tränger envist in genom Wandas tunna tygjacka, men hon fryser inte. Stegen skyndar efter vägen, hon måste hem.
  
Lägenheten är tyst och tom, något Wanda inte tycker om. Hon vill så gärna ringa till Ebba eller Kaisa och bjuda hem dem, men det går ju förstås inte. Ebba har flyttat för att börja ett modegymnasium i Stockholm och Kaisa bor med sina föräldrar i Finland. Det finns ingen kvar med Wanda, inte några syskon. Hennes pappa har för länge sedan lämnat henne och hennes mamma. Ibland önskar Wanda att hon hade fått den där lillasystern hon så länge önskade sig. Det är för sent nu.
   
Wanda drar av sig skorna och jackan och ser sig själv i spegeln, hon trivs inte med vad hon ser. En gång var hon livlig och glad, det fanns inga bekymmer. Hennes mörka hår lockade sig efter ryggen och de stora blå ögonen var pigga, men nu är det en tunn och blek varelse hon skymtar i den dunkla hallen. Wanda vet att livet vände för drygt fyra månader sedan och efter det kommer inget någonsin att bli som det var. Att ett besked kan förändra ens sätt att se världen på är oväntat.
    I köket luktar det unket av gamla matrester. På diskbänken ligger det ett berg av tallrikar och bestick. Wanda sjunker ner på en av stolarna vid köksbordet och tittar på sina händer. De är torra och under hennes naglar döljer sig lite smuts.
   
Plötsligt, mitt i allt det grå, ringer telefonen. Wanda är snabb med att svara, för det är inte ofta någon ringer hit, till henne. En klar röst finns i andra änden av telefonen.
”Älskling, är det du?”, frågar den. Lyckan stiger upp inom Wanda och allt ser plötsligt ljusare ut. ”Mamma!”, något mer kan Wanda inte få ur sig. ”Jag kommer hem om två dagar, läkaren säger att jag nog kommer bli frisk nu! Operationen gick bra och jag känner mig mycket piggare nu. Jag har saknat dig så, gumman!”, säger Jill och hennes röst väver nya glada meningar som Wanda inte hört på länge.
  
När Wanda har lagt på telefonluren beslutar hon sig för att städa upp röran i deras lägenhet. Det blir ett stort slit, först att diska undan i köket, dammsuga och torka golvet. Det är sent innan Wanda äntligen är nöjd. Hon öppnar alla fönster för att vädra ut den unkna lukten och sedan slänger hon sig på sin säng och somnar.
   
Två dagar senare, en lördag, skiner solen och det är varmt i luften. Wanda har åkt till sjukhuset för att hämta hem sin mamma. Cancern har drabbat Jill hårt, den förut kurviga och alltid leende kvinnan är nu smal och grå, det enda hon har kvar är sitt leende och livslusten. Wanda får en stor kram och besvarar den genom att trycka sig emot sin mamma.
  
Längtan efter att sjukdomen ska försvinna är äntligen uppfylld. För en gångs skull är Wanda inte orolig att de ska ringa från sjukhuset och tala om för henne att Jill tyvärr har avlidit. Wanda och hennes mamma tillbringar mycket tid med varandra, de åker på semester till USA under höstlovet. När de kommer hem hittar de på saker de inte har gjort förut. Deras liv har förändrats. De pratar aldrig om cancern som omfattade fyra månader i deras liv.
   
De gula höstlöven byts ut mot ett tunt snötäcke en natt i december. Jill tittar ut genom fönstret den morgonen, sedan springer hon ut och slänger sig ner i snön. Wanda ser sin mamma göra en snö-ängel uppifrån sitt rum. Hon drar på sig kläderna och skyndar ut hon också. De knarrar när hon går över den vita gräsmattan och lägger sig ner. Luften är härligt kylig och det känns friskt att andas in den. Jill skrattar och ler när hon ser sin dotter göra ännu en snö-ängel. ”Visst är det vackert?”, frågar Jill och blundar. Wanda nickar, jovisst, det är vackert, det har aldrig varit vackrare än nu. Solen har nyss vandrat sin väg uppför himlen när de båda reser sig upp. Jill börjar forma en boll med händerna. Hennes klarblå blick fångar Wandas, ögonen lyser av glädje och barnslighet. ”Vi gör en snögubbe!”, säger Jill med en lekande röst. Det blir ingen vacker syn, de tre olika stora bollarna kan inte kallas runda. Ögonen sitter vinda och munnen har ett snett leende format av små svarta stenar. Wanda rusar in och tar med sig sin röda halsduk ut och virar den sedan om halsen på snögubben. Både mor och dotter tittar nöjt på den figur de har skapat.
   
Drygt en vecka senare kliver Wanda upp ur sängen och tittar ut genom fönstret. Snötäcket har smält bort, liksom snögubben har gjort. Hon suckar lite, snögubben har blivit en slags symbol för henne och mamman. Wanda drar på sig en morgonrock och går in i köket. I vanliga fall brukar det lukta sött av apelsinmarmelad och rostat bröd, men idag är det släckt i hela lägenheten. Wanda tror att klockan bara är tidigare än vanligt, men det är den inte. ”Mamma?”, frågar hon tyst och öppnar dörren till sin mammas sovrum. Jill sover fridfullt. Hennes kortklippta hår ligger som en plym över kudden och den ljusa hyn ser mjuk ut. Wanda smyger in i rummet och stryker mamman över kinden.
  
Hon är kall. Wanda skakar om Jill, men mamman slår inte upp ögonen och frågar hur mycket klockan är. Paniken stiger upp i Wanda, men Jill vaknar aldrig upp igen, på samma sätt som snögubben aldrig kommer återuppstå…

Det känns som att jag har lagt upp jättemycket de senaste veckorna, kanske lite för mycket?
Hur som helst, jag tänkte lägga upp en illustration från i augusti, det är ju ett halvår sedan.
Föreställer min kompis Hilda och hennes gamla häst Slim Shady, som hon nu ska sälja.
Jag önskar henne all lycka tillsammans med sin nyinköpta häst Emil.

*När jag gjorde denna var jag väldigt dålig på människor och det syns. Kika istället närmare på hästen.

Jag har alltid varit sedd som en positiv person som sprider glädje. Fick höra det på högstadiet. Jag undrar hur det kommer sig att någon som jag, blyg och tystlåten, kan sprida glädje?
Jag tror inte att jag hörde hemma särskilt väl i min klass på högstadiet, nu när jag blickar bakåt ett år. Jag tror inte riktigt jag trivdes där heller om jag jämför mot nu.
Fortfarande är jag väl den där optimistiska, entusiastiska tjejen i klassen som försöker peppa och berömma andra.
Den här veckan har det gått dåligt.
Jag var så väldigt glad i början av veckan. Sedan i mitten kom den negativa känslan hos mina kompisar, pga betyg och prov och allt möjligt.
Den känslan hoppade över till mig och allt kändes bara hemskt dåligt. Skolan, mitt liv, usch.
Nu är jag dock glad igen, som tur är.

Det jag vill komma fram till är att om alla tänker mer positivt, mer glädje så kommer alla må så mycket bättre. Varför tänka på allt dåligt när du kan tänka på det bra?
Jag försöker verkligen, men uppenbarligen är jag en av få som gör det. Därför blir det svårt att försöka göra alla andra gladare.

Tänk positivt och se till att alltid berömma andra när det går bra för dem! Se även till att du berömmer dig själv för det bra du gör.
Du är en bra person precis som du är och det ska du vara stolt över.

Hade klippt luggen själv, det kanske syns? Haha.. År 2002, foto: mamma

Jag önskar alla en väldigt trevlig Alla Hjärtans Dag, singlar som par.
Själv ska jag denna dag gå ut, njuta av det härliga vädret - solen får gärna kika fram lite mer, fota och sedan åka ner på stan. Alltså en helt vanlig helg för min del. Det är förstås skönt att kunna ta det lite lugnt på helgerna.

Måste bara skriva till en sak: I morse vaknade jag 08.16, trött och sliten. Allt pga ett bråk och då var det som vanligt Isak som började gråta.
När vi satt vid frukostbordet sa Måns: Vad skönt det ska bli när vi säljer Isak!
Hmm... Måns lever fortfarande i den värld där man kan sälja sina syskon, hehe... Lite glad blev man i alla fall över kommentaren!

Det här var en trevlig dag, inte alls den sk "otursdagen". Tyvärr kanske det var det för min lillebror Måns som har hög feber och inte mår vidare bra.

TACK underbara Ulrica som ger mig denna fina utmärkelse. Det gläder mig verkligen att hon tycker jag ska ha den.

Jag skickar denna vidare till Camilla som inte bara är en oerhört duktig fotograf, hon är en stor inspirationskälla och skriver mycket bra.

Jag tycker det är väldigt roligt att fota porträtt och de senaste veckorna har jag verkligen fått fota många olika ansikten och dokumentera ett flertal olika uttryck. Tack säger jag till alla som har ställt upp!
Med hjälp av alla har jag utvecklats och redan blivit snäppet bättre när det handlar om att fota porträtt. Bland annat har jag vant mig vid att fota personer som aldrig har stått framför min kamera förut och jag fortsätter lära mig.


Alex.


Frida.

Hemma på soffan ligger en liten sjukling med hög feber, stackar'n. Han ser både sliten och trött ut. Jag hoppas att han är på bättringsvägen, det är tråkigt att han är sjuk igen. Han är ofta sjuk.

För er som inte vet det eller har märkt det så har jag ganska många syskon som ibland är gulliga men oftast riktiga monster. Om jag klagar över att jag blivit väckt kl 7 en helgmorgon så är det pga dem. Är jag sur är det oftast pga av dem. Och ibland är jag förstås lite glad över att någon av dem har gjort något bra, men inte ofta är vi alla glada samtidigt.


Orvar och Linus.


Trond.


Isak.


Vilmer.


Måns.

Det har varit lite tomt på bilder de senaste dagarna känner jag och tyvärr dyker inte särskilt många fler upp idag.
Har haft två mycket roliga dagar med fotografering hit och dit, inte bara Elisabet hamnade på bild utan Alex, Frida och Ellen också. Vi får inte glömma Agatha och Jeanett. Ja, fullt upp har jag och de andra haft (åtminstone på rasterna).

Sedan är det inte enbart jag som har fotat, det har varit många som testat och tyckt det har varit väldigt och roligt och även fått till ett par fina foton!

Jag hade åtminstone som tanke att slänga upp ett foto från idag så att ni inte tröttnar helt på bloggen.
En glad bild med äkta glädje i, men jag ska nog inte tala om vad som fick Alex att skratta så. Haha...

Som ni kanske har märkt tycker jag om foton med glada personer, till jämförelse mot mina ofta mörka noveller.

Jag älskar vinter, sån där riktig vinter. Inte den där grå, slaskiga, varma som finns mest i södra Sverige och tyvärr har börjat söka sig uppåt.
Jag älskar snön. Den där vita, pudersnön som ligger som ett tjockt, vitt lager över jorden. Den man kan pulsa igenom, falla i. Den gör världen lite ljusare och världen lite gladare.
Förra veckan var lite trist, det föll snö från himlen i mängder, himlen var grå, vädret var grått. Tråkigt. Igår kikade solen fram och den ser ut att stanna.
Det är vädret jag älskar. Mycket snö, mycket sol är tillsammans en underbar kombination.

Provet gick galant. Det gick nästan för snabbt och det kändes nästan för lätt. Hmm.. Fast det var inte bara jag som tyckte det, mer än hälften av klassen höll med mig.

Idag har jag sett så otroligt mycket vackert, snö som föll från träden och så sken solen igenom snön. Gudomligt. MEN, kameran låg hemma på skrivbordet. Gissa om jag hatar mig själv ibland? När vi gick till hästarna var det ett par av unghästarna som gasade runt i hagen som ett par tokar, solen sken så de blev mer åt silhuetthållet och sedan flög pudersnön och blev gyllene av solskenet. Ytterligare en stund full med hat (riktad mot mig själv), mest sånt där glädjehat, för att jag aldrig har med mig kameran vid de rätta tillfällena.

Ser dock framemot imorgon, då kommer kameran följa mig troget, hihi. Sedan stannar den där till på torsdag, för då blir det lite naturfoton också.

Hade inte mycket tid över till att fota, så jag körde ett litet test med mammas analoga vidvinkel, Vivitar eller något åt det hållet. Gick inte heller på, så jag fick försiktigt hålla i objektivet. Det blev mer som en närlins än ett objektiv.

Satt och pratade lite på msn med bla Elisabet, skrev: "Nej, nu ska jag plugga!". Loggade ut, fem minuter senare var jag online igen och satt och pratade med Elisabet. Gjorde detta ett flertal gånger, haha.
Mitt liv är så wordless.

New time. Happy time. Yay.
Ojoj, inte bra att jag tänker i engelska, haha.


Det bästa jag vet är porträtt. Jag älskar att fota porträttfoton, det är underbart. Mina syskon hamnar ofta på bild och tack vare dem har jag blivit mer intresserad av just porträttfotografering. Nu blir det allt mer klasskamrater som skymtar på fotona.
Det gläder mig att så många låter mig fota dem. För varje person som hamnar på bild utvecklas jag. Det är fantastiskt.
Ni skulle bara känna glädjen av att få fota, speciellt om fotona blir fina och speciellt om både jag och modell blir nöjda.

Nu ska jag leva i min glada värld ett tag till. Försöka kika i basmaskin-boken, men det lär gå åt skogen.

Agatha skrattade lite åt mig idag på bussen hem. Uppenbarligen satt jag och log ibland, helt utan anledning. Jag måste verkligen ha varit i drömmarnas rike, trots att jag inte sov. Det är bra, får vi hoppas. Det måste vara för att jag har haft en helt otroligt bra helg, lugnt, tyst. Sedan har jag fått så många fina kommentarer om mina foton, så mycket peppande så att man blir rörd.

Den känslan är obeskrivlig.

Jag älskar att fotografera.

Analogt Olympus-objektiv. Var tvungen testa. Det gick inte på helt så jag fick hålla fast objektivet och testfotade bara lite snabbt. 50 f/1.8. Lovely. Amazing.
Nu känner jag mig nästan ännu säkrare på att nästa inköp jag gör blir ett 85 /1.8.


Nikon D200 + Olympus Auto-S 50 f/1.8

Nikon D200 + Tamron 70-300 f/4-5.6

Kylan. Ni skulle veta hur kall man blir av att fota i denna kyla. Aouch!

Som ordspråket säger: Man tager vad man haver.
Det är precis vad jag gjort med denna bild. Lillebror Trond sitter framför datorn, jag går förbi och ser vilket fantastiskt ljus han har fått i ögonen. Tvingar honom att fortsätta spela medan jag höjer ISOn, sänker slutartiden. Lockar honom att titta mot mig, tror att jag råkade störa honom lite i spelet, hehe.

Jag fortsätter älska ansiktet, ljuset i ögonen. Sedan kornigheten också. Svartvitt är perfekt, speciellt när den är konverterad direkt på kameran.

Jag är helt kär i svartvita foton. Svartvita porträtt, svartvita miljöer, svartvita djur. I LOVE it.
Foton från objektivtest med Tamron i december.

Nikon D70 + Tamron 70-300mm f/4-5.6

Jag känner mig väldigt glad idag. Jag sov till klockan elva och vaknade upp helt harmonisk. Det var underbart! 

Ikväll har jag gjort en liten illustration på en kvinna. Ja, ni får ju se själva. Nu ska jag se Den Svarta Dahlian och äta krossad glass.
Det finns personer som gör dagen mer speciell än andra dagar. just idag känner jag att jag har fått mycket respons på det jag gör. TACK!

YES! Jag gick vidare i Christians fototävling och nu handlar det om att man ska rösta på de 3 bästa fotona.
Gå in HÄR och rösta!

KRAM!! Älskar er alla!

Alla behöver någon gång en lugn stund och jag har verkligen svårt att finna dessa stunder. I skolan är det mycket plugg och prat och skratt, svårt att ta det lugnt där. Hemma är det skrik, stoj, bråk, teven på, radion på.

Har ni besökt den här bloggen än?
Inte? Då föreslår jag att ni gör det. En underbar bloggare och person, nämligen Ewa i klassen!

Som sagt så fotade jag en heeel del i onsdags. Det här är Gabriellas - Gabbis - öga. Visst är det vackert? Egentligen har hon gröna ögon, fast det syns inte nu när bilden är svartvit.
Jag har trixat lite grann med bilden i PS, bla ljusat upp den, mörkat ner skuggor, gjort lite kontraster i ögat, konverterat till svartvitt, lagt på ett softat lager. Kanske blev kontrasten i ögat lite för stor? Fast samtidigt har hon ganska ljusa ögon och det var bara fönsterljuset som inte var det bästa helt enkelt...
Hoppas nu att Gabbi blir glad över fotot!

Igår stannade jag kvar efter skolan och gjorde nästan klart fysikrapporten tillsammans med Elisabet och Jeanett. Jag var där till klockan tio över sju och när jag kom hem väntade något väldigt roligt, nämligen dukningen. Mina syskon hade gjort klart maten och satt och tittade på teve, maten hade nästan kallnat.
Mamma kom hem samtidigt som mig och frågade varför det inte ätit (klockan var nästan åtta) och de svarade: "Det är ju Matildas dukdag och hon kom inte hem förrän nu!".
Mina syskon har åldrarna 6-15 år och alla 6st var hemma och tittade på tv! Nu kanske ni (som inte redan har förstått vilka jobbiga syskon jag har) förstår vilket liv jag har ibland. Haha.

Och så två bilder från i onsdags, lite roliga bilder på Agatha och Elisabet och så får ni njuta av dem under dagen, jag ska nämligen plugga idag också. Usch, prov nästa vecka (trakortkortet!) och jag är inte förberedd.

Igår fotade jag inte bara Agatha, som tidigare sagt, utan även Ellen. Nu när jag likaså är igång med att fota 5 porträtt på klasskamrater kanske det är lika bra att införa ett nytt mål; fota 3 porträtt som beskriver personen på fotot riktigt bra, haha.
Så det här är i alla fall Ellen och just det här fotot tycker jag om eftersom ljus och skärpa är bra, men även Ellens uttryck. Får väl passa på att tacka Ellen för att jag fick fota och även Alex som var snäll och agerade förgrund. Tack tack!

Idag var en underbart trevlig dag, många som jag fick fotografera, bla Ellen, Frida, Alex, Elisabet, Agatha och Gabbi. Det var jätteroligt att få testa fota nya ansikten (nya ansikten för kameran, inte för mig!)
Jag hade svårt att välja en dagens bild och fortfarande vet jag inte om jag gjorde rätt val, men det här får då bli dagens bild. Tack Agatha för ett mycket vackert foto!
Idag har det varit en rent ut sagt jobbig dag, jag blir väldigt trött i huvudet och det leder till att jag kan bli väldigt flamsig - ursäkta mig på mattelektionen - och då blir det bara jobbigt att tänka på matten. Jag var dessutom färdig med det som skulle göras, så det kändes dock bra! Inte bara jag var trött, även lilla Elisabet och Agatha satt och kunde inte hålla sig för skratt. Det är bara trevligt ibland!

Kram och godnatt, nu ska jag snart gå och lägga mig och läsa. Jag läser Hon går genom tavlan, ut ur bilden och handlar om en tjej som blir mobbad av sina klasskamrater. Jag rekommenderar verkligen denna bok, även om den är ganska tunn och hyffsat lättläst så berör den.

Ikväll var jag så trött, fotograferingen ligger sist på listan över vad som måste göras. Jag har prov och läxor, mycket plugg. Jag föredrar att göra bort det direkt än att ha de liggandes i en klump. Ibland händer det att jag tar fram kameran minuterna innan jag ska sova och då kan bilderna bli lite som denna, haha. Ni får själva försöka lista ut vad som finnes på bild, inte för att det är särskilt svårt att se...

The way to heaven is through light...

Här kommer dagens bild, en liten spökhand som vanligt! Hehe..
Och hmm, av någon anledning ligger bilden på tvärsan och jag har ingen ork att ändra det nu, så ni får försöka se det hela från en ny vinkel som kanske passar till och med?

Idag fick jag äran att fota Agatha - och flera andra. Agatha var jätteduktig framför kameran, glad och personlig, precis som hon alltid är. Nu kan jag stolt pricka av ytterligare ett porträtt (mitt mål är att fota 5 fina porträtt på klasskamrater).
Ljuset var inte riktigt på min sida idag och den externa blixten hade pappa på jobbet, så vi fick gå ut och fota och sen testade jag lite foton i fönsterljus. Visst är Agatha en duktig modell?

Tack Agatha! - och Elisabet som agerade "manager" och hjälpte till "behind the scenes".

Nu ska jag snart ha fysik och Agnes sitter och gäspar här bredvid mig, kanske lite trött?

Ha en trevlig morgon! Tack för inspirationen Agnes!

Ihålig. Osynlig. Gropar grävda av ögon. Uttittad.
Hon står ihopkrupen, gör sig så liten som möjligt. Syns hon inte kan ingen göra henne illa. På hennes vita tallrik ligger en morot. Hon är rädd att någon ska titta på henne, mot henne, säga saker som de inte menar men ändå säger. Ibland vågar hon sätta sig vid de andra, det är inte ofta, men idag är en sån dag. Tyst, försiktig, skrämd sjunker hon ner vid bordet där klasskamraterna sitter samlade. Hon tittar vaksamt mot sin tallrik, mot sitt glas vatten, för att se så att ingen spottar snus, så att inget landar i hennes mat. Hon hör stolarna skrapa mot golvet, någon suckar, hon kan se de irriterade blickarna, sura över att hon stör dem i deras ro. Bestick skramlar mot porslinet, vatten och mjölk skvimpar utanför och landar på bordet. Jeanstyg, knäppta byxor reser sig upp, försvinner. Ett ihärdigt surr, fniss, glädje. Någon råkar tappa riskorn över hennes rygg, det klibbar fast i hennes hår. Det blir tyst. Tyst i hennes värld. Ris ligger spritt över det avlånga bordet, ljus reflekteras i vattnet.
Hon äter snabbt upp sin mat och skyndar sig ur matsalen. Lätta, snabba steg som rör sig över det kaklade golvet. Blickar följer henne. Ord som formas av deras läppar, som hon hör genom örat men inte genom själen. Hon släpper inte längre in någon där. Det ekar tomt, gamla minnen ligger på en liten hög och samlar damm. Hon tittar igenom dem sällan. Vill inte jämföra då med nu.

Toaletten är säker, där är det tomt. Ensam är bra. Tårar brukade rinna där på toaletterna. När hon var liten, många år sedan. Hon förstod inte varför. Framför spegeln betraktade en liten flicka sitt öde och tårar rann. Föll så tyst ner i handfatet och försvann bort i världen. Nu är hon snart vuxen, förstår fortfarande inte varför men hon vet att tårar inte förändrar.
Hon har stått här framför spegeln, betraktat sig, tänkt göra det. Det. Men steget har varit för stort, hon har varit för feg. Inte vågat.
Golvet är skitigt, papper ligger i blöta pölar och gamla sminkrester etsar sig fast på spegeln. Det luktar illa där inne.

Blicken sänker sig mot golvet igen, hon öppnar dörren. Är på väg till sitt skåp. Hämtar den mörka jackan, den är tunn. Ute är det kallt, hon fryser lite. Höstlöven blåser och virvlar runt i luften. Hon är inte ensam på skolgården, basketbollar studsar mot marken, fotbollen springer över himlen, men ensam går hon bort från skolan, bort från skratt och tjut. Hon ångrar sig och går in i byggnaden igen. Någon står framför hennes skåp, en bred ryggtavla skymmer sikten för henne. Någon vänder sig om, flinar och skrattar, riktar sig mot sina kompisar och pekar. Jävla pucko, ord präntade i spritpenna men nu även i henne, hennes känslor rubbas inte. Hon är van. Hon vet att orden kommer lämnas ett par veckor. En dag kommer de vara borta. De kanske tror att hon glömmer, glömmer de ord hon inte väljer att se.

Inom henne finns rivsår, stora. De kommer aldrig att läka. Inte med tiden. De kommer finnas kvar, aldrig blir ärr. Hon tänker styra sitt öde. Hon vill inte låta dem läka. Tänker inte låta sprickorna bli större. Inte ha ärr kvar efteråt, ett minne.
När hon samlar ihop böckerna i plastkassen känner hon hur tårarna börjar rinna. På insidan rinner de, tysta och tunga.
Att stänga skåpet och vrida låset känns svårt, samtidigt så lätt. Jävla pucko lyser mot henne, men nu ler hon. Ett säkert, tyst leende med tårarna rinnandes efter kinden.
Hon snurrar, vänder sig mot dörren och känner hur tårar rinner nerför halsen. Det känns behagligt att släppa lös vad hon gått och burit på. Tystnaden. Orden.

Ett leende slår emot hennes ansikte. Hon blir rädd, tyst. Ännu ett hånleende, tror hon. Blicken sänker sig mot golvet, ser de vita gympadojorna, slitna. Försöker krypa in i sitt skal igen, tränga bort tårarna ur ansiktet, bli osynlig.
Förvånad när en hand, lätt och snäll läggs över hennes arm. Ovant riktar hon sina ögon upp och möter en vänlig blick. Ögonen ser hur hon mår, men inga dumma frågor ställs. En bekväm tystnad. Tårarna fortsätter rinna ur hennes ögonvrår, droppar tyst ner i jackans tyg.
- Vill du följa med och fika? En vänlig röst. Hon är ovan vid vänlighet, är chockad men något inom henne börjar gro som ett nyplanterat frö. En chans, hon drar ett nytt kort i korthögen och vänder upp.
Hon nickar och ler, en tyst nick. Ögonen ler. Värmen börjar stiga i hennes kropp.
- Vänta, jag ska bara lämna böckerna i skåpet, säger hennes tunna, svaga röst. Det finns en stråk med hopp, lätt penslad på orden.
Hon tar chansen och fångar den varsamt, håller det ömtåliga kortet i handen…

Just nu lyssnar jag på Eagle-eye cherry - Save tonight, medan jag skriver lite på en novell. Låten ger mig inspiration och känns lite speciell att lyssna på.

Här kommer ett stycke ur novellen:

Ihålig. Osynlig. Gropar grävda av ögon. Uttittad.
Hon står ihopkrupen, gör sig så liten som möjligt. Syns hon kan ingen göra henne illa. På hennes vita tallrik ligger en morot. Hon är rädd att någon ska titta på henne, mot henne, säga saker som de inte menar men ändå säger. Ibland vågar hon sätta sig vid de andra, det är inte ofta, men idag är en sån dag. Tyst, försiktig, skrämd sjunker hon ner vid bordet där klasskamraterna sitter samlade. Hon tittar vaksamt mot sin tallrik, mot sitt glas vatten, för att se så att ingen spottar snus, så att inget landar i hennes mat. Hon hör stolarna skrapa mot golvet, någon suckar, hon kan se de irriterade blickarna, sura över att hon stör dem i deras ro.

Idag har jag lite plugg och så ska jag träna så jag hinner inte sitta så mycket vid datorn. Igår genomförde jag dagens bild just innan jag skulle gå och lägga mig och resultatet blev ett spöke som är på väg att öppna en dörr.

Jag ska försöka genomföra ett foto som har temat "gammaldags" som Åsah kom på, tack!

I morgon ska jag fota Agatha, roligt! och sedan ska jag förhoppningsvis fota någon fler, det skulle vara jätteroligt, men får väl se vem som är frivillig, hehe...

Kram på er!

Vad är det för fel på vissa människor? Återigen är det någon från Piteå - varför är alla från Piteå?! - som håller på att tramsa på pixbox. Blir less.
Men som tur är har jag ett liv och de verkar uppenbarligen inte ha det, haha.

Idag känner jag att det är tomt på inspiration, men jag är glad och kanske ska jag dokumentera glädje idag?
Jag fick högsta betyget på etologikursen och det är jag väldigt stolt över!

Är man utomhus träffar man ibland underbara människor och djur och det gjorde jag nu i helgen. På bild är hunden Benny och hans matte Emma, båda snälla och söta. Benny lite smått halvgalen och busig, ca 9 månader gammal och terrier.

Är inte naturen vacker? Den vackraste platsen på jorden. Tänk på allt som lever i den. Alla djur. Alla träd. Alla växter. Tänk på vad människan gör mot naturen. Inte bara i regnskogarna utan även i de svenska skogarna. Hur mycket urskog finns det kvar? Hur mycket natur har gått förlorat under fabriker, kärnkraftverk?
Jag har fångat dagen, försökt fånga naturen i sin fulla frihet. Jag lyckades, kanske.

Innan jag startade denna blogg mailade jag runt och kollade om det fanns fler som var intresserade av ett foto om dagen. Det var många som tyckte det lät roligt, men nästan lika många som inte ville för att de trodde att de skulle förlora sin inspiration och glädje i fotograferingen.
Jag håller inte med, nu när jag har fotat varje dag i en månad. Jag har vunnit tillbak den inspiration som jag förlorat nu under vinterhalvåret, jag har upptäckt nya motiv, något nytt varje dag. Jo, visst känns det ibland jobbigt att ta fram kameran när man inte vet vad man ska fota, men det är inte ofta det händer. Man hittar altlid något till sist.

Nu går vi in på en ny månad, en ny start och en massa nya fototillfällen - men inte lika många som i januari, eftersom det är färre dagar. Jag ska fota en massa nu, förhoppningsvis får jag fota Hilda och hennes nya häst Emil kommande helg, jag ska fota Agatha och kanske någon mer i veckan hoppas jag och sedan händer det säkert en massa saker under 28 dagar.

En gyllene bädd... Oredigerad.


Nikon D200 + Tamron 70-300 f/4-5.6

Nu kommer "dagens foto"-bilderna lite huller om buller, ursäkta!
Här är en bild jag fotade under kvällen och blev ganska nöjd över.

Idag fotade jag Vilmers fina - host host - marängtårta som jag hade gjort. Jag använde blixt och det tycker jag verkligen inte blev fint, men jag fotade inget annat idag, så tyvärr får ni stå ut med den här fina skapelsen, haha.

Igår var jag upp i skogen och fotade, bla månadsbilden och dagens foto och nu tänkte jag komplettera gårdagens fotorunda med ytterligare foton som jag blev nöjd över.

Jag har just fotat ett underbart foto. Ljuset, skärpan... Wow, som små gyllene droppar... Jag är så nöjd! Undrar i mitt stilla - eller smått galna - sinne om hur bilden hade blivit med ett 85/1.8, vilken fantastisk bild det hade varit. Ooh..

Idag har jag mycket inplanerat, först och främst ska jag plugga plugga plugga, sedan städa hallen, träna och det roligaste av allt har jag redan gjort, nämligen fotograferat. När jag vaknade sken solen så vackert och då skyndade jag mig att äta frukost och gå upp i skogen. När jag kom hem igen stötte jag på Emma, en grannflicka, och hennes söta terrier Benny som är smått galen.
Så då blev det att fota dem också, det var bara roligt roligt. Om jag hinner göra något mer idag förutom det inplanerade ska jag ladda upp dagens foto (och två andra dagars också!), skriva en kort novell och sedan får vi se.

Jag vet inter riktigt om jag längtar till skolan imorgon, det är ju kul att få träffa bla Elisabet och Agatha som alltid är lika glada. Sedan är det mindre roligt att träffa ett par andra som inte alls är lika glada. Ofta klagar på de att jag är för entusiastisk och optimistisk, enbart för att jag peppar dem för deras eget bästa. Jaja. I veckan tänker jag nog också ta med kameran till skolan någon dag och fota porträtt på Agatha som jag så snällt har frågat om jag får. Det ska bli riktigt kul!


Kram kram!